Maria, Maria.
Jag såg hur du föll och jag kände din smärta.
Jag vet inte om ni såg när Maria Mutola från Mocambique föll. Det var i tisdags, i vm-finalen på 800 meter, som den forna löpardrottningen rasade ihop. Elaka tungor menar att hon föll medvetet för att hon hade insett att hon inte skulle vinna.
Påstår elaka tungor, alltså.
Som mycket väl kan ha rätt.
Och jag vet precis hur det känns.
Tro mig, Maria. Jag vet. Och jag förstår dig. Jag har gjort exakt samma sak, nämligen.
Vi går tillbaka i tiden, till sent 1600-tal, då jag gick i fjärde klass i Ytternäs skola. Det var dags för traditionellt skolmästerskap i friidrott på Mariehamns idrottspark (som numera går under namnet Rika Farbrorns Arena) och jag var anmäld till 600-metersloppet.
Min coach/kompis Julle, som i dag är kantor, men på den tiden var något av en långdistansstjärna, menade att jag hade goda chanser att vinna loppet.
Detta trots att jag inte hade tränat en sekund.
Det som talade för mig, trodde både jag och Julle, var att jag spelade fotboll på rasterna. Vi var övertygade om att det skulle räcka långt. Antagligen till guld, kanske bättre.
Så gick startskottet.
Jag överraskade mina motståndare genom att inleda loppet med en kraftig spurt. Efter 20 meter låg jag trea. ”HERREGUD, JAG KOMMER ATT VINNA”, tänkte jag extatiskt, och pressade i ren och oförfalskad glädje upp mig till andraplatsen.
(Nu kommer det snart, Maria!)
Efter 50 meter hade jag plötsligt svårt att få luft och började tappa placeringar.
Efter 100 meter, Maria, hade jag passerats av halva startfältet och det smakade blod i munnen och jag var bajsnödig av ångest.
Vid 200-metersstrecket hade jag börjat gråta i takt med fotstegen. ”Uä-uä-uä-uä”. Jag låg tredje sist. Coach Julle, som hade sprungit med vid sidan av banan, syntes inte till längre.
Vid 300 meter skymde tårarna sikten totalt. Jag hade bara en vag uppfattning om omvärlden men insåg ändå på något sätt att jag nu låg näst sist.
(Nu, Maria, nu!)
Någonstans kring 350-metersstrecket tog planen form: Jag hade fått nog av förnedringen - jag skulle låtsas falla. Det som gjorde planen genomförbar var den metallskena som löpte parallellt med innerbanan. Således: Vid 370 meter låtsades jag snubbla på skenan och föll ihop i en pipande, andfådd, gråtande hög.
Men när jag låg där, utfläkt i min nakna förnedring, såg jag i min tårdränkta ögonvrå hur Urban (fiktivt namn), norra hemisfärens mest otränade kille, lufsade förbi mig som ett sextusen år gammalt ånglok: Pshht! Pshht! ”FUCK!” hade jag tänkt om jag hade haft det rika ordförråd jag har i dag, och fylld av furiös, glödande vrede stapplade jag upp på piprensarbenen, spurtade förbi Urban och i mål. Näst sist. Näst fucking sist.
”JAG FÖLL... SATANS HELV...” skreksnorade jag när jag väl kommit i mål. Rektor Börje se-såade med trygg rektorshand, men jag var otröstlig.
Så, Maria. Jag vet. Jag känner igen skammen, ilskan och självföraktet du kände i tisdags. Vi är tvillingsjälar du och jag, Maria. En kvinna från Mocambicue och en man från Åland. Precis likadana.
Även idrottsfiaskon förbrödrar, Maria. Glöm inte det.
