Många tjockisar tycker att det är jobbigt när folk fnissar bakom ryggen på dem.
Men ibland, kära överviktiga, är hån bakom ryggen att föredra.
Ni minns väl skådisen Uffe Larsson? Han var ju en tjockis. En ”fryntlig” man. Han söp och led i hemlighet, men han var tjock och glad på ytan. Och det är ju ytan som räknas.
Folk älskade Uffe Larsson. ”Kolla, där är ju Uffe Larsson, den fryntlige skådespelaren”, brukade de säga, och sen fortsatte de, upphetsat: ”GUD, vad jag älskar Uffe Larsson. Han är så kul och mysig!”
Ungefär så.

Sen hände det ofattbara: Uffe Larsson föll omkull. Ja, Uffe föll så illa att han bröt sig på något sätt. Han var helt enkelt så tjock att han bara ramlade handlöst. Då fattade Uffe ett beslut: ”Jag måste banta”, tänkte han.
Och SOM han bantade: På kort tid gick Uffe ner från 130 till 74 kilo. Plötsligt var inte Uffe Larsson fryntlig längre. Han var mager och grå och kvällstidningarna visade bilder på honom, ofta tagna snett uppifrån, där hans huvud såg enormt ut på den sladdriga kroppen. ”CHOCKBILDERNA PÅ UFFE LARSSON”, stod det på löpsedlarna.
Stackars Uffe.
Han som trodde att han mådde bra.

Plötsligt ville ingen ha med Uffe att göra längre. Ingen ville se en grå, skinntorr Uffe Larsson spela revy. Han skulle ju vara tjock och glad. ”Var är fryntlige Uffe?” undrade alla och så ringde de genast och avbokade biljetterna till Uffes revy. Han såg ju faktiskt lite ”äcklig” ut, i alla fall när man jämförde med den gamle, tjocke Uffe.
Och det gjorde man ju.
Till slut försvann Uffe från spalterna. Ingen brydde sig längre. Nyligen dök han visserligen upp en sväng i tidningen, men då var det i moll: ”Uffe är pank”, stod det, ”kan inte ens betala hyran”. Nu var Uffe inte längre bara mager - nu var han mager och utblottad.
Stackars Uffe är kall som ett kylskåp i showbizvärlden. Kanske förbannar han sitt vikttapp, kanske hans popularitet satt insprängd i fettet på nåt sätt.

Jag minns när jag gjorde en ”Uffe Larsson”. Det var några år innan Uffe Larsson själv gjorde en ”Uffe Larsson”. Jag tappade nästan 20 kilo. Inte som Uffe, det medges, men ändå. Jag förlorade mansbrösten - och i samma veva också rätten att röra mig bland folk okommenterad. Människor jag inte ens kände berättade gärna för mig, rakt ut, exakt vad de tyckte.
”Du ser anorektisk ut”, sa en. ”Får du inte tillräckligt med mat?” sa en annan. ”Oj så smal du har blivit - men ta det absolut inte som en komplimang”, sa en tredje.
Favoritkommentaren kom från en gammal chef som jag träffade på Arken, tummelplatsen för Ålands överviktiga näringslivshöjdare: ”Har du aids?” undrade han och skrattade så hjärtligt åt sitt eget skämt att han troligen drabbades av en liten stroke.

Tjockisar påstår att folk snackar bakom ryggen på dem. Det ska de vara glada för. De slipper ju få ”omtanken” rätt i nyllet. De slipper höra ”Herregud, så tjock du har blivit. Svullen, liksom. Tröstäter du kanske? Du får väl en infarkt när som helst. Man blir lite orolig. Kan du andas ordentligt? Ska vi inte ringa akuten för säkerhets skull? Ska jag ringa? Inte? Säkert?”