Hörni, det har smugit sig in ett litet faktafel mitt i sommaren och jag tänkte rätta till det här och nu.
Det handlar om
Marko ”Markoolio” Lehtosalos låt ”Ingen sommar utan reggae”. Eller ”redji”, som vi utan naturligt kroppsgung säger.
I låten sjunger Lehtosalo att det ”ska vara redjisommar”.
Det är fel.
Det är nämligen så, kära vänner, att det inte alls ska vara nån jävla redjisommar.
Vi likstela nordbor måste sluta tro att redjin har något med oss eller vårt väder att göra. Sanningen är att vi inte kan hantera redjin och att den kan inte hantera oss. Alla inblandade gör sig bara löjliga.
Redjin passar inte oss och därför borde vi slänga ut den ur Norden.
Kalla mig gärna förespråkare av musikalisk apartheid, men jag köper inte det där svamlet om att musik är gränsöverskridande. Inte en chans, Frans.
Musik trivs bäst i den miljö där den är född. Finsk tango funkar bäst på danskvällar i Joensuu, bland utarbetade kvinnor med reuma och nervöst vattenkammade män med fickpluntor. Brittiska hiphoparen ”The Streets” passar bäst i risiga, spermafläckiga lyor i Birmingham och den överdesignade, ängsliga, könlösa modepopen ā la Cardigans, som man är så bra på i Sverige, passar allra bäst på våra könlösa, ängsliga breddgrader. Och så vidare.
Visst, undantag finns ju. Svensk överdesignad pop funkar utmärkt i Japan också. Och brittisk depprock känns ju inte helt malplacerad ens i våra egna kommuner, där man precis som i England lätt hittar både alkoholrelaterad familjemisär såväl som fotboll på dåligt underlag.
Men det finns som sagt gränser. Som inte ska överskridas. Redjin regerar på Jamaica, visst, men PÅ FULL VOLYM på en slabbspritfest i EN ETTA i Hindersböle gör den både sig själv och festdeltagarna till åtlöje (”Fettan Uffe, vi måst ju legalisera!”). Det är faktiskt precis lika löjligt och fel som om ”Långa bollar på Bengt” med Svenne Rubins skulle dåna i högtalarna på ett ganjaparty i Kingston.
Dags för lite action i musikapartheidens namn, således. Först ut med redjin. Sen kan vi väl ta oss an världsmusiken? Snälla? Vi kan börja med att stämma alla de där förtipluskvinnorna som åker till Afrika och ”utforskar sig själva” och sen kommer tillbaka hit, insvepta i färgglada tyger, och drar igång kurser i gungande barfotadans till senegalesisk näsflöjt - på Klinten! Jamenförfan, ni hör ju.
Och sen tar vi oss an alla kritvita gospelkörer som wailar om kärleken till Jeeeezuz med fejkad inlevelse, genant uttal och en ”spontanitet” som är inövad med millimeterprecision.
Jag kommer inte ens att skona mig själv. Jag har redan gjort både min familj och amerikansk hiphop till åtlöje tillräckligt många år genom att sikta med fingret och deklamera ”rat-ta-tat-tat” - trots att jag givetvis inte är någon ”nigga with a muthafucking gun”. Inget mer sånt.
Vi nordbor borde nöja oss med Kent eller nån annan lagom stelbent rock.
Ni som ändå känner att ni inte kan leva utan ”det härliga gunget” från den exotiska musiken, ni får väl göra som alla andra här uppe - överkonsumera alkohol.
För DET - och inte redji - är den sanna skandinaviska vägen till ett svängigare liv.
