Mycket har jag: Familj, vänner, jobb, ett tv-spel med tillhörande plastgitarrer, en hund. Jag saknar nästan inget.
Förutom någon att göra knoghälsningen med.
Och damn, det svider.
Men för någon månad sedan visste jag inte ens att jag ville ha någon att göra knoghälsningen med. Då var den, för mig, bara ett machotöntigt sätt att hälsa, sprungen ur ostig amerikansk film från en tid då filmhårdingarna hade pannband och uppkavlade jackärmar.
Nej, mitt sug efter knogar väcktes i våras, när jag och min flickvän trillade dit på E.
E - som i vårt fall betyder Entourage - är en tv-serie som jag skulle uppvakta med blommor och serenader för att få ligga med, om det bara vore möjligt. För så bra är den. Handlingen kretsar kring ett grabbgäng i LA, där en av killarna är superstar och filmstjärna. Grabbarna är grabbiga på grabbars vis, men oändligt godhjärtade, och de stöttar varandra i med- och motgång (... åh, jag lovade mig själv att inte gråta...) och de bor så fint tillsammans, och den äldsta av dem,
Johnny Drama, stiger alltid upp först och fixar frukost till de andra, och när de alla samlas i köket, till Dramas hemtrevliga slammer med stekpannor och whatnot, så hälsar de på varandra - med knoghälsningen: En framsträckt knuten näve som, till synes nonchalant, touchar en annan framsträckt knuten näve. Som en mjuk smocka.
Jag skriver till synes nonchalant, för faktum är att denna knytnävssalut är allt annat än nonchig. Den är intim, uttrycksfull, ja, fanimig vacker, i alla fall i E-gängets 2000-talsversion. Den rymmer så mycket mer än ett statsbesöks-stifft handslag. Den rymmer mer än en klängig kram. Den säger: Vi känner varandra du och jag, vi vet precis var vi har varandra. Vi skulle kunna kramas, och det vet vi, men den här knoggrejen gör att vi slipper allt jobb som en kram innebär; hakor och huvud som ska passas mot varandra utan att man krockar eller råkar slicka den andras öra, armar som ska tråcklas runt varandra. Vi vet ALLT om varandra - men vi är vänner ändå, hehe. Hur mår du, polarn? Här har du knogen. Tjoff!
Tänk. Allt det i en liten gest. En perfekt hälsning. Knog mot knog. Så jävla vackert.
Knoggrejen har vuxit för mig och på sistone, under de senaste avsnitten har jag varit som besatt. Varje gång E-grabbarna knoghälsar går det som en stöt genom min hand. Jag kan nästan känna en näve mot min, som någon form av fantomsmärta. Eller fantomhälsning.
Det sorgliga är att jag upptäckte knoghälsningens storhet för sent i livet. Det skulle kännas löjligt att introducera en ny hälsningsstil nu, efter alla år. Man har ju redan färdiga ritualer med sina vänner. Vissa kramar man, andra hånar man verbalt och några få lyckliga smeker man lite över skinkorna.
Jag säger bara: Du som är ung nog att skaffa dig nya, nära vänner - se för fasen till att skaffa dig minst en knogpolare.
Det kommer att vara värt det.
Inte minst när ni nuddar näve på stan inför avundsjuka, åldriga betraktare, som efter att ha sett er hälsa genast måste springa hem och tröstkolla på Entourage för att i alla fall få känna det där fantompirret i näven.
