En stimmig nattklubb i Mariehamn. Jag står och trampar på stället, rastlös och smålullig. Och jag vill bara fly från personen som står och skriker mig i örat, så där som man pratar på nattklubb.
Ja, han står lite för nära. Och självklart sprutar han saliv på mig.
Men framför allt är det hans röst.
Den är pipig, vass, genomträngande, nasal, hård och gäll och förmodligen ligger den på en frekvens som irriterar människohjärnan på ett, enligt Genevekonventionen, förbjudet sätt. CIA skulle kunna sno hans telefonsvararmeddelande och använda det som chockvapen mot terrorister.

Rösten passar på något sätt illa på den här personen; han har breda axlar, är symmetrisk, lång och, tja, rätt snygg. Naturen måste ha gjort något fel - han måste ha fått någon annans röst vid födseln. (Och vice versa, någonstans på jorden lever en elak liten nazidvärg med en fantastiskt mörk, sexig och välmodulerad stämma.)
Det trista i sammanhanget är att röstens ägare har ett yrke där just rösten är ett oerhört viktigt verktyg. En del av hans brödföda. Verklig osis.
Och nu står han och gnider det där... ljudet mot min trumhinna som en felstämd tortyrfiol. Och jag vill bort.
Men medan jag långsamt låter blicken treva över ventilationsrör, golvbrunnar och andra tänkbara flyktvägar överraskar han mig. För plötsligt utbrister han, bedrövat:
- Fy fan vad jag hatar min röst. Den är ju oanvändbar, herregud, tänk på mitt jobb. Det är skrattretande, piper han och tar en klunk whisky.
Han fortsätter:
- Har du hört Kempas röst? Eller Eriks? Shit, där har du mansröster. Skrovliga, grova... så vill jag också låta. Det är därför jag har börjat med det här, säger han och håller upp en glödande cigarrett. Han ler sorgset.
Jag tycker synd om honom. Han är egentligen en trevlig kille som vill låta som TV4:s Bengt Magnusson. Men han låter som ett brandlarm med nästäppa.
Och det är synd.

För rösten ÄR viktig.
Vad vi än påstår så dömer vi folk efter hur de låter. En nasal, gnällig stammare får inga gratispolare - ja, det är en hemsk värld - men Bo G. Eriksson, den gamle vetenskaps-tv-rösten, skulle däremot kunna hålla ett föredrag klädd i gulfläckiga y-frontare, med en bucklig ölburk i handen, och ändå få folk att hålla andan av beundran. Tack vare Rösten.
För att inte tala om Barry White. Även på dödsbädden, med slangar i näsan och kateter i urinröret, hade han kunnat nynna en hel undersköterskekonferens till gemensam orgasm.
Sanningen är att rösten förstås inte säger ett skit om hur en människa är. Men man låter sig gärna luras. Hur många gånger har inte du varit lite småkär i en telefonröst som sedan gjort dig grymt besviken när ni träffats nuna mot nuna?
Och det är lika trist att vara på andra sidan. Som den där finlandssvenska tjejen som jag var lite småkär i för 500 år sen. Jag hade jobbat med ungdomsradio i några år och plötsligt insåg hon att hon hade hört mig på radion, och gillat mig - eller snarare min röst. Hon kunde inte dölja sin besvikelse:
- Jaha, är det DU som är programledaren. Jag trodde du såg... eh, annorlunda ut.
Behöver jag säga att jag inte fick ligga?