Ursäkta, men ni som har sett mig i vardagen, har ni någonsin sett en liten pin på mitt bröst där det står ”Fråga mig om Åland”? Nej, det har ni nog inte.
Det beror med största sannolikhet på att jag inte har någon pin på mitt bröst. Inte ens lite grann har jag en sån pin. Ändå verkar folk här i Sverige tro att jag har en.
För när de hör att jag är från Åland börjar de alltid ställa en massa frågor. Det är ju rart, verkligen smickrande, att de är intresserade. Folk ÄR intresserade av Åland.
Men det är hemskt att de frågar mig.
Eftersom jag - det här skäms jag för - inte kan något.
Jag ser hur de lyser upp och tänker ”Åh, en ålänning, jag som älskar jakt och fiske och naturen och tältplatser och gamla fästningar och röd granit”, eller nåt sånt, och det kniper till av sorg i mitt hjärta eftersom jag vet att jag inte kommer att kunna hjälpa dem.
Ofta frågar de mig om fiske.Det är som att fråga Marilyn Manson om krogutbudet i Sibbo, eller för all del, som att fråga Usama bin Ladin om rakhyvlar.
Så de frågar: ”Säg mig, du som är från Åland, var fångar man de bästa gäddorna?”
Jag stirrar tomt och svarar: ”I vattnet?” med en sån där liten tonhöjning på slutet så att det verkligen låter som en fråga.
De ger sig inte. De tänker kanske, ”okej, fiske är inte hans grej, jag fortsätter att fråga honom saker om Åland”, och de gör det på ett sätt som skulle ha gjort en förhörsledare från Stasi svag i knäna av yrkesstolthet.
De frågar: ”Okej... Men när byggdes Bomarsunds fästning då?”
Jag svarar: ”Det måste i alla fall ha varit före OS i Turin 2006, för efter att Finland förlorade hockeyfinalen mot Sverige tog jag bilen och körde omkring planlöst och skrek och grät så att rutorna immade igen, och jag är rätt säker på att jag körde förbi Bomarsund, och såvitt jag minns stod fästningen där då. Så helt klart före OS i Turin 2006. Jodå. Fler frågor?”
Självklart. De frågar: ”Säg mig, får man jaga älgar utan hembygdsrätt?”
Jag svarar: ”Jag vet inte om ens om älgar får ansöka om hembygdsrätt.”
De frågar: ”När fick ni den där självstyrelsen?”
Jag svarar: ”Det var år nittonhundrasuddetyklick.”
De frågar och jag börjar tugga fradga, jag fejkar våldsamma spasmer, jag sjunger högljutt, håller för öronen, skriker, spottar, klöser mig i ansiktet tills det börjar blöda.
Och till slut, när jag blöder, tystnar de äntligen och tittar på mig, med ett sårat uttryck i ansiktet, och så frågar de: ”Är du verkligen från Åland?”
Då säger jag: ”Ja. Det är jag. Jag bodde i ett hus bakom posten i Mariehamn. Du kan fråga mig lite om det huset. Eller om baksidan av posthuset. Eller om hur man driver omkring lite planlöst på stan i grupp medan man dricker kaffe och väntar på att det ska bli lördagskväll. Är du intresserad”.
Men det är de aldrig.
Jag är nog ingen vidare ambassadör.
Så jag tror jag ska skaffa en pin där det står: ”Ja, jag ÄR från Åland, men tyvärr är mina kunskaper usla och om du inte vill veta något specifikt om området bakom posthuset kanske du ska fråga någon annan”.
Ja, en stor jäkla pin blir det.
Men vad gör man inte.
