Jag är inte ensam om att flytta hem till sommaren. För mig är det första gången. Inte heller det är jag ensam om. Ändå känns det mer speciellt och känslosamt än jag hade väntat mig.
Att för första gången göra något annat än att gå i skola på Åland har varit omtumlande och öppnat mina ögon för nya sätt att se på saker och ting. Att flytta hem har på många sätt varit likadant. Andra platser och världsbilder har gett mig nya infallsvinklar att analysera åländska fenomen utifrån. Vänner och bekanta har förändrats. Många har varit med om häftiga saker och hittat sina kall i livet. Andra har inte gjort det. Förändringen i sig är intressant. Det finns de som har stigit ut ur ens våglängd och det finns de som har stigit in i den.
Stundtals känns det som om det finns en tävling om vem som har varit längst bort från Åland, gjort mest annorlunda saker och blivit mest världsvan. Det blir lätt en pretentiös tävling och jag tycker det är trist när bekanta försöker hävda sig i den. Samtal som går ut på att bli kontrad av någon annans tuffare upplevelser är frustrerande.
Jag kommer ihåg när jag för första gången faktiskt hörde hur åländsk dialekt låter. Det var i mars på bussen mot Kapellskär, efter fem månaders oavbruten frånvaro.
Den fysiska flytten gick lika snabbt som vanligt. En timme med buss och två timmar med färja, bakad potatis och hög dansbandsmusik.
Eller ja, den ägde också rum i etapper. I mars flyttade jag från Indien till Biskops-Arnö folkhögskola. Då terminen tog slut förmådde jag inte åka hem. Jag blev i Stockholm en vecka innan jag släpade min röda hockeybag med hela mitt bohag i genom tunnelbanespärren och till Kapellskärsbussen.
Den mentala flytten tog lång tid. Jag tänker mig det lite som då man flyger till en stad som ligger på hög höjd. Höghöjdschock innan det går att uppskatta stället där man har hamnat. Först var det oerhört stressande och rastlöst att vara hemma. Bland annat tältade jag på en holme utanför Mariehamn med en kompis i ett par dagar i ett försök att bota rolösheten.
Efter många kära återseenden, inte minst med mina föräldrar, syskon och min farmor och farfar så kunde jag andas ut lite mer och se potentialen i den åländska sommaren. Huset börjar kännas som mitt hem igen. Solen skiner ibland, vattentemperaturen blir allt behagligare. Träbåten ligger och väntar i hamnen och hoppklipporna i klosterviken bara väntar på att bli besökta.
Det var i söndags eftermiddag som jag slutligen flyttade hem mentalt. Efter en vecka med det här givande och lärorika jobbet och en helg med kära återseenden och vackra soluppgångar då etablissemangen längs Nygatan stängt lyckades jag packa upp den sista väskan, det kändes symboliskt.
Frans Jansson
