Världen är upp och ner.
Kan ni se det här framför er:
Moder i familj ligger på soffan, laddad för en spännande match mellan Spanien och Irland. Hon hejar (naturligtvis) på Spanien.
I köket står son med två kompisar på besök, unga herrar i 20-årsåldern.
Vill de se på fotboll? Tycker de att Spaniens passningsspel är fantastiskt. Förstår de varför modern jublar när den gudomligt söta Torres krutar in bollen, eller när Iniesta tycks ha kontaktlim på skorna i sina trånga passningslekar?
Nej. De glider förbi. De mumlar något om något. Sonen blänger lite generat när modern höjer armarna vid ett mål.
Till slut förbarmar sig en kompis och sätter sig där en stund i soffan och gör uppmuntrande läten. Man ska väl vara snäll med en tant som bjuder på husrum.
Och så kommer det där med rumporna. I världens bästa Sverige håller fotbollsspelare på högsta elitnivå på med pubertala nollningar, drar ner byxorna på varann och sparkar boll på det bara arslet.
När jag tänkte på det var en del av fotbollsmagin bara borta.
Inte gör väl spanjorerna så? Man behöver väl inte tänka sig att det balettlikt koreograferade passningsspelet bygger på fånerier och förnedring, och inte hårt arbete och talang?
Nåja. När ni läser detta har jag lämnat denna världen, för fem veckor framöver. Jag emigrerar norrut, och kommer inte att läsa tidningar ordentligt, inte hålla koll på vad som händer, inte bry mig om vem som känner vem eller varför någon är arg på någon.
En tidningsvecka innehåller så mycket, från människohandel till mattvätt, från skolhus till svordomar.
Sitter man mitt i det är det som att simma i stark flod, man åker med, driven av strömmen, och känner hur föremål passerar och passeras, ständigt omringad av flödet.
Nu kravlar sig en trött redaktör upp på stranden och ämnar sitta där, med blicken mot en annan horisont.
Efter några dagar av myror i kroppen och datorabstinens kommer axlarna att falla ner. Om ni ser mig då, fråga icke vad som hänt eller kommer att hända. Fråga om vattnet är varmt och kryddlandet rensat. Fråga om jag ätit några jordgubbar ännu.
Fram till om en evighet kommer jag bara att le milt och nicka.
Ha det bra, alla.
Nina Fellman
