Martin Nilsson (S) frågar i sin senaste insändare hur jag tänker mig att en självständig mikrostat ska få sin röst hörd ute i stora världen. I korthet handlar det om att Åland, som självständig stat, får tillgång till egen officiell representation i världssamfundet. Till skillnad mot idag där Åland måste gå via Helsingfors när det gäller internationella frågor.
I praktiken kan Åland ha egna ambassader, konsuler och framför allt ett eget samarbete med andra stater. Dessa ”verktyg” kan ålänningarna sedan använda för de målsättningar och intressen man har. Självklart kan Åland aldrig bli någon tung aktör. Men med samarbete kan man driva viktiga frågor där intressen sammanfaller. Så som alla andra gör.

Som många säkert redan vet så ligger mina partisympatier hos Ålands framtid sedan partiet bildades. Det intressanta med ÅF är att partiet, till skillnad mot övriga partier, lagt ned mycket stora egna resurser på utredningar. De mest kända är de två så kallade vitböckerna.
Orsaken till detta enorma arbete är att vi oroas över språkutvecklingen österut och ålänningarnas förmåga att överleva som en svenskspråkig minoritet i landet. Samtidigt som vi ser att självstyrelsen stadigt går bakåt och att förståelsen för de åländska frågorna minskar i Helsingfors trots åratal av ihärdig diplomati. Inte för att man ogillar Åland. Utan för att de åländska intressena ständigt får vika sig till förmån för de finländska.

Att i det läget göra som framför allt Socialdemokraterna, sopa allt under mattan och låtsas som om det regnar, gör situationen än värre. Det är dags att vakna och inse att det ”brobyggande” man skryter om är verkningslöst när det gäller politik och intressebevakning.
Min ”trollformel” för att finansiera självbestämmandet är egen beskattning och en resultatinriktad förvaltning utan onödig byråkrati. Oavsett Åland blir självständigt eller inte är det en ren överlevnadsfråga för det åländska samhället att ålänningarna får ordning på utgifterna och också tar ansvaret för inkomsterna. Så som alla andra gör. Det tråkiga är att sossarna inte gillar den idén alls och numera gör allt för att underblåsa den naturliga rädsla för förändring som alltid finns.

Kom ihåg att finansminister Jyrki Katainen vid sitt besök på Åland förra hösten rent ut sade att egen beskattning skulle vara bra för Åland. Jag tror mer på honom än på våra sossar nu när Lasse Wiklöf inte längre finns med i spelet. Wiklöf var, förutom Barbro Sundback, den enda vettiga politikern i det partiet enligt min mening.

Vad gäller kommunsammanslagningar så är jag inte helt emot sådana. Om de verkligen är motiverade och tillför något.
Problemet här är att kommunsammanslagningar i dagspolitiken används som någon sorts ”undermedicin” som ska fixa alla bekymmer. Men några fakta som pekar på detta finns inte. Däremot har Saltvik visat att man kan modernisera sin förvaltning framgångsrikt. Och varför diskuterar man inte ansvarsfördelningen mellan kommunerna och landskapet?
Hela kommundiskussionen andas idéfattighet och känns mer som ett försök att sopa landskapets politiska förvaltningsbekymmer under mattan.

Jag håller helt med dig, Martin. Tiderna har förändrats sedan Julius Sundbloms dagar. Däremot beklagar inte jag att Åland måste ta del av förändringarna. Men jag förstår att det känns jobbigt för ett parti som helt saknar visioner och långsiktig politik och helst vill att allt ska vara som förut.
Till skillnad mot dig, Martin, tror jag på att ålänningarna själva kan ta ansvar för sin samhällsutveckling och kommer att fortsätta kämpa för utvecklingen av självbestämmanderätten. Att, som ni sossar, bara skjuta ansvaret österut och slött gilla läget är inte ett alternativ för mig.

Erik Schütten