I en upprörd insändare berättar Martin Nilsson (s) att finansieringen av Ålands Socialdemokraters vallöften är så självklar ”att man inte ser det som en fråga av vikt”. Som vilket annat seriöst parti som helst ska man ta pengarna från skatteintäkter och kostnadseffektivera verksamheter. Om jag inte var osäker på vad sossarna menat tidigare är jag det definitivt nu.

Sossarna har ju som enda parti motsatt sig egen beskattning för ålänningarna. Vilket i praktiken betyder att ingen kan påverka landskapets skatteinkomster. Man fördelar bara de pengar som lyckas komma in via klumpsumman. Om sossarna vill använda den kassan för sina vallöften innebär det att något annat måste dras in.
Spännande eftersom det redan sparas nästan in absurdum. Var tänker sossarna skära? Andra inkomstkällor är den kommunala beskattningen och möjligheten att uppbära en särskild landskapsskatt. Tänker man göra som de svenska sossarna och höja skattetrycket?

Kostnadseffektivera verksamheten? Sossarna har ju tidigare sagt att vi måste ha en stor offentlig sektor och varit motvilliga till att privatisera. Är det så att det man egentligen pratar om är kommunsammanslagningar, något som ännu inte bevisligen sparat pengar? De utredningar som finns säger att om man sparat pengar genom en sammanslagning så är det med samma metoder man kunde använt utan sammanslagningen.
Och att ju större en kommun blir, desto mer service vill kommuninnehavarna ha.

Nilsson berör sossarnas uppenbara problem med att hålla en rak och tydlig kurs och menar att man ska vara lyhörd för opinionens svängningar. Det jag kritiserat är att sossarna inte har någon långsiktig och tydlig politik utan mer verkar leva som dagen kommer. Och är ohjälpligt fast i klumpsummeekonomins glada bidragsutdelning där väljarna kan mutas med stadiga fläskben utan några krav på ansvar över inkomsterna.
Man förstår uppenbarligen inte heller att kistorna är tomma och kommer att vara det länge ännu.

Vad gäller samarbete och relationerna till Helsingfors lyckades jag tydligen trampa på en riktigt öm tå.
Men faktum kvarstår. Om man ska kunna samarbeta måste det vara kring gemensamma intressen där alla får något. Och goda relationer bygger på ömsesidig respekt. Vilket vi bevisligen har problem med idag när det gäller relationerna och samarbetet österut. Nog skulle det vara bättre att göra något konkret åt den situationen än att ständigt sopa den under mattan?!

Slutligen är jag mycket förvånad över att socialdemokraten Nilsson använder uttryck som att ”Schütten fortsätter att sprida sina fantasier till höger och vänster och skapa sanningar om vad motparterna har sagt och gjort likt en propagandamaskin från tidigt 1940-tal”. Jag trodde sossarna stod för öppenhet och åsiktsfrihet? Den här typen av unkna anspelningar på en mörk och tragisk tidsperiod borde lämnas utanför debatten.

Erik Schütten