I förra veckan rapporterade riksmedierna om en demonstration och en motdemonstration kring den så kallade tvångssvenskan. Enligt Hufvudstadsbladet var stämningen mellan demonstranterna hätsk, och det skräddes inga ord vad gällde den svenska minoritetens status som herrefolk och den finska majoritetens krav på frihet från förtrycket.
I ärlighetens namn var detta ingen massdemonstration, och demonstranterna befinner sig helt klart i marginalen till och med av Sannfinländarnas spektrum.
Det är dock talande att en sådan demonstration över huvud taget förekommer, och att det numera i Finland är helt politiskt rumsrent att både vara öppet rasistisk i förhållande till invandrare och flyktingar (detta trots att Finland enligt internationella jämförelser har ett bedrövligt lågt antal till och med av kvotflyktingar, som ändå är de mest nödlidande i världen), samt att vara avogt inställd till den svenskspråkiga minoritetens lagstadgade rättigheter.
Detta är, vill jag hävda, inte i första hand de svenskspråkigas eller invandrarnas problem. Åtminstone ligger inte lösningen i deras (våra) händer. Man kan inte som svenskspråkig, eller somalier eller vietnames göra sig så snäll, så obetydlig och så kravlös att man därmed skulle smälta in i homogent finskt Finland.
Problemet är majoritetens, och framför allt de politiska partiers som i huvudsak är finskspråkiga.
De måste hantera frågan, och de måste ta ställning till vilka strömningar de är beredda att understöda, vilka vatten de vill fiska sina röster i, och vart de tycker att Finland ska röra sig internationellt och nationellt.
Ledarskribenten Carl-Gustav Lindén skriver i en också för övrigt utmärkt ledare i Hbl: ” För tydlighets skull bör det återigen slås fast att man inte kan göra skillnad mellan destruktiv och god nationalism trots namnbytet från nationalist eller rasist till patriot.”
Detta är vad det i grunden handlar om.
Varje politisk aktör som grundar sin ideologi och sitt politiska program på nationalistisk grund hamnar i samma trångmål - nämligen att avgränsa det nationella och de nationella. Vid det vägskälet står man nu i Finland - om man ska välja att följa Sannfinländarnas och språknationalisternas spår och driva Finland i en destruktiv och antidemokratisk riktning eller om man ska välja att stå upp för de värden en mogen demokrati ska ha, respekt för grundlagen, respekt för medborgerliga rättigheter, respekt för minoriteter, nationellt och internationellt ansvar.
Om man som politiskt parti väljer att vädja till människors lägsta instinkter - rädsla, okunskap, missnöje och svartsjuka - då är det den politiken man får bedriva. Det blir en protektionistisk, inåtvänd och bakåtsträvande politik som ständigt rör sig i den takt som de minst förändrings- och utvecklingsbenägna vill hålla.
Det är kanske ett sätt att hålla sig vid makten, men det är sannerligen inte en politik för ett modernt land i en ständigt snabbare och mer konkurrensutsatt tid.
Nina Fellman
Kommentera
