Ralph Minnema har en son med adhd. I tio år har han föreläst i Sverige om sina erfarenheter av att dels ha en son som fick sin diagnos först vid 9-års ålder, dels av att själv ha fått diagnosen adhd i vuxen ålder.
Minnema har valt att fokusera på det positiva. Han vill att föräldrar istället för att ostrukturerat klaga på politiker skall samla sig och tillsammans påverka. Han har också valt att lyfta fram det positiva med sitt funktionshinder: han är kreativ, intelligent och fattar snabbt vad som händer omkring honom. De goda egenskaperna har han sin adhd att tacka för.

Det är ovanligt att höra någon säga att han är stolt över att ha adhd, men det är just vad Ralph Minnema säger. Fortfarande är det vanligt att både föräldrar och barn skäms över diagnosen. Väljer man däremot, som Minnema, att definiera adhd som ett funktionshinder och inte en sjukdom, ändrar perspektivet en aning. Lika lite som det är skämmigt att vara synskadad eller sitta i rullstol är det skämmigt att ha adhd.
Då det på Åland för något år sedan bildades en förening för föräldrar till bokstavsbarn var det komplicerat för en del föräldrar att ställa upp med namn och foto. De var rädda att barnen skulle drabbas om föräldrarna gick ut med att barnen hade till exempel adhd. Minnemas botemedel är öppenhet. Öppna alla dörrar så det inte finns något att skvallra om. Det är betydligt enklare att förhålla sig till fakta än det man bara antar.
Ett funktionshinder är något att ta sig över, något som kan krångla till vardagen men som går att kompensera och lära sig att leva med. Det är helt enkelt inget dramatiskt, särskilt inte om man pratar om det.

Minnemas föreläsningar på Åland var välbesökta. Behovet av någon som berättar om sina erfarenheter och sätter ord på de egna upplevelserna var stort. Minnema sade i en intervju till Nyan att han gärna vill få publiken att skratta, det lättar upp stämningen kring ett ämne där de flesta är så trötta att de ser i kors.
För var det något som Minnema poängterade, var det hur tungt det ofta är att vara förälder till ett barn med adhd. Minnema jämför sin sons energi med en turbo, han satt aldrig still och lekte för sig själv. Det är de stunderna som är så välbehövliga för föräldrar, men föräldrarna till turbobarnen måste vara alerta hela tiden och får aldrig mellanrummen.
Att med den utgångspunkten jaga läkare för att barnet skall få en diagnos, ringa pedagoger för att barnet skall få rätt hjälp i skolan och engagera sig i föräldragrupper blir helt enkelt för mycket.
Adhd är ett funktionshinder ja, men det är inte bara föräldrarna som skall överbygga hindren. Det behövs en hel by för att fostra ett barn, sägs det, och särskilt mycket behövs byn för turbobarnen.

KARIN ERLANDSSON