I teorin är vi alla miljövänliga.
I teorin kör vi en miljöbil.
I teorin köper vi närproducerad mat.
I teorin släcker vi lamporna för att spara energi.
I teorin konsumerar vi inte i onödan.
I praktiken är den åländska bilparken gammal och skraltig och hostar ut avgaser och sörplar i sig bränsle som ett grabbgäng på en uteservering.
I praktiken är de argentinska äpplena så mycket billigare än de åländska och smakar som vanligt, de holländska tomaterna större och biffigare och avocadon från Peru mycket smaskigare än kålrabbi och palsternacka.
I praktiken lyser vi upp våra hem som julgranar, utom kring jul när vi lyser upp dem ännu mera. I praktiken står ett stort antal hushållsapparater, datorer och mobiltelefoner och brummar dygnet runt, till ingen nytta alls.
I praktiken är de stora klädkedjornas kläder så billiga att vi köper dem fast vi vet att formen och färgerna bara håller för en användning. Man kan ju kasta sen, och få sig nånting nytt.
En verklig förändring kräver en praktisk förändring. Det hjälper inte att tänka den.
Kanske är goda tankar och avsikter en början, men resultatet av åratal av medvetenhet och kunskapsförmedling kring miljöfrågor, vattenkvalitet och hållbarhet är ändå beklämmande.
Det är helt enkelt för bekvämt för oss på Åland, i Norden, att fortsätta i de spår vi redan trampat upp, och så lite till på det.
Därför är det så uppfriskande med de konkreta, fyrkantiga, verkliga och påtagliga satsningarna i det lilla formatet. Som en japansk minigrävmaskin som går på fiskrens. Kanske ska det vara en ung entreprenör som Robin Löfström, för att satsa på något som är udda, som är en kul grej, och där miljöaspekten spelar roll.
Kanske är detta det allra viktigaste, att göra med miljöarbete som med jämställdhetsarbetet förut - hälla in det i huvudfåran av vanlig vardaglig verksamhet och företagande, integrera det i verkligheten snarare än att marginalisera miljöfrågorna till en flummig individnivå.
Nina Fellman
Kommentera
