Den utmärkta danska tv-serien Borgen har tagit upp frågor som ibland kommer kusligt nära verkliga historiska skeenden, som om fiktionen förutspår verkligheten snarare än följer den.
I det (förhoppningsvis inte) sista avsnittet, som visades i måndags, utlyser statsminister Birgitte Nyborg nyval, efter en period av oro då bland annat hennes kön och det faktum att hon är mor till ett sjukt barn som behöver vård tagits som inteckning för att hon inte duger att leda landet.
Självklart är en tv-serie tecknad med en grövre pensel än verkligheten, och så lätta att skjuta ner som seriens mansgrisiga motståndare är inte de verkliga argumenten.
Ändå finns den där, den försåtliga undertexten att den som inte är beredd att offra allt, alltid, inte är en duglig ledare, att man ska vara i det närmaste övermänsklig för att duga som chef, att jobbet ska sluka all tid och gå före allt annat.
Denna dolda förväntan på chefs- och ledarskap är en av de viktigaste spärrarna för kvinnor att satsa på topposter. Inte det att man inte tror sig klara jobbet. Inte det att det finns ett motstånd mot kvinnor som ledare. Inte det att nätverk och strukturer är uppbyggda av män, för män.
Många kvinnor och allt fler män vill inte offra det man förväntas offra för att nå och hållas kvar på toppen - familj, fritid, vänner - kort sagt, ett liv.
Om vi tittar närmare på de normer som styr våra förväntningar på ledarskap och chefer visar det sig att de, självklart, formades under en annan tid och för ett annat arbetsliv.
I det arbetslivet var mannen försörjaren. Han hade en hemmafru som tog hand om markservicen. Han förväntades inte delta i hemmets sysslor eller i skötseln av barnen. Hans fru förväntades ägna sitt liv åt familjen, medan han satsade på jobbet. Hon fick känslorna, omvårdnaden och det känslomässiga ansvaret, medan han hade makten och det ekonomiska ansvaret.
Idag har kvinnorna klivit in på arbetsmarknaden, utbildat sig och gjort karriär, men några hemmamän finns inte att tillgå, och det känslomässiga ansvaret för familjen ligger fortsättningsvis i högre grad på kvinnan.
Samtidigt har feminismen och jämställdheten flyttat fram kvinnors positioner så att det för de flesta i våra nordiska samhällen är självklart att ”kvinnor kan!”. Den devisen, med sitt trotsiga frågetecken, är inte längre det minsta provokativ.
Det som fortfarande är provokativt, och som vi alla instinktivt reagerar på, är om någon, förslagsvis en kvinna, sköter ett chefsjobb eller en ledande position på ett annat sätt eller med andra utgångspunkter än man gjorde förr.
Och därför, om vi återgår till Borgen och Birgitte Nyborg, går det att plocka både politiska och andra poänger på den där chefen som inte offrar allt och alla för makten, positionen och jobbet. Den där maktgalna typen som vi egentligen inte tycker om, men som vi med ryggmärgen förväntar oss ändå.
Dags alltså att i våra egna huvuden förändra bilden av vad vi förväntar oss. Dags för chefer och politiska ledare att visa ledarskap genom att bli lite sämre, lite mänskligare, lite mer vardagsrealistiska i sitt arbete. Annars är risken påtaglig att de allra bästa cheferna, de som kan vara både känslomässigt ansvarsfulla och effektiva, helt enkelt väljer bort den möjligheten.
Nina Fellman
Kommentera
