Ja, säger näringsminister Fredrik Karlström som i förra veckan beviljade ett stöd om 104.000 euro (hälften från landskapet, hälften från EU) för att en hall ska byggas i Ålands Curling AB:s regi. Motiveringen är att han som minister inte ska sätta käppar i hjulen när entreprenörer vill hitta nya intäktskällor till Åland.
Fint så, men samtidigt: Landskapet ska spara 10-15 miljoner euro det kommande året. Krisen står för dörren. Skolorna bjuder en osäker arbetsmiljö för eleverna, ÅHS måste dra ned.
Det är inte undra på att många i Nya Ålands kommentarsfält är både upprörda och kraftigt ifrågasätter att en verksamhet som engagerar blott ett ytterst fåtal ska beviljas ett bidrag i den här storleken.

Nu ska det poängteras med en gång: det handlar inte om att vara för eller emot varken sporten curling eller Ålands Curling AB, utan hur skattepengarna ska fördelas.
Principen största möjliga nytta åt största möjliga antal bör vara vägledande när regeringen delar ut sina bidrag. Inte att entreprenörerna bakom förslaget tror på sin idé. Det är ju deras uppgift, att sälja in sina tankar till finansiärerna på bästa möjliga sätt.

Tanken med curlinghallen är, enligt ministern, inte i första hand att härbärgera utövarna på Åland, utan att locka till sig spelare utifrån. Problemet där är att det inte finns så många spelare i världen heller, och speciellt inte i vårt närområde.
I Sverige fanns vid curlingförbundets senaste verksamhetsberättelse 4.607 utövare. Inte det största underlaget, så att säga.

Svaren som minister Karlström ger i intervjun i dagens Nya Åland, där han inte svarar på om det finns en marknadsundersökning bakom beslutet, gör det hela än märkligare. Att bara anta, eller hoppas, att bidraget kommer att skapa intäkter för landskapet i form av besökare håller inte.
Och då har vi inte ens tagit upp problematiken med drift och underhåll av hallen om projektet inte bär sig ekonomiskt.
Inte heller Fredrik Karlström tycks gilla att godkänna bidraget till curlinghallen. När han på sin blogg resonerar kring beslutet skriver han bland annat: ”Det är min uppgift som näringsminister att ändra i principer, stödsystem och spelregler och det kommer jag att göra”. Karlström betonar också att ansökan legat hos regeringen i ett år för behandling (underförstått att den gamla regeringen borde avgjort frågan), och att han själv vill att bidragssökare ska få svar inom tre månader. Det sista är ett bra mål att jobba mot, men hjälper inte i den nu aktuella frågan.

Fredrik Karlström har, sedan han tillträdde, ofta talat om att han inte vill vara en bidragsminister. I stället vill han sporra genom exempelvis rikskapital. Det är lovvärt och intressant nytänkande. Men än så länge är det bidragen som syns, det brådskar med regeländringarna.
Och att landskapet stöder ett synnerligen riskfyllt projekt som curlinghallen gör det inte direkt mindre bråttom.

Jonas Bladh