Älskade,

Du är mitt allt. Jag vill att du stannar kvar, att vi fortsätter tillsammans, även om vi har haft det kämpigt i perioder. För jag har bestämt mig, jag kommer inte att sticka den här gången, jag stannar här hos dig. Det är här jag hör mest hemma. Jag skriver ”mest hemma”, för hemma hör jag bara hos mig själv och inte alla gånger ens det. Men du förstår, jag vill att det är du och jag, alltid. Du och jag mot världen.

Jag vet att du är besviken på mig. Och det finns all anledning. Jag vet, jag gnäller ofta och ifrågasätter dig och dina funderingar. Jag brusar ofta upp på färjan när det är mycket folk och jag vill hem, snabbt och genast. Och värst av allt; jag vägrar ansöka om hembygdsrätt. Men du, försök förstå mig. Det är kanske lite lättare om du tänker som så här när det gäller dig och mig; vi har precis lika stor integritet. Du är mån om din och jag om min. Vi vill båda bevara våra tydliga konturer. Du blir aldrig helt och hållet min och jag blir aldrig din. Nåja, vi får se det som en del av tjusningen.

Och som du är tjusig sen. Du vet hur svag jag är för dig. Man behöver bara säga ditt namn så blir jag alldeles mjuk. Dina röda vägar, ditt leende, som alltid får mig att smälta. Antalet soltimmar, din varierade natur, dina små avstånd. Ibland känns det som om hela världen ryms i dig. Ta inte illa vid dig nu, men även din lättillgänglighet drar mig till dig. Allting är så enkelt när jag är tillsammans med dig. Det är sällan kö och om det någon gång är det, så finns det alltid, alltid någon att slänga käft med.

Jag beundrar dig kolossalt mycket. Du är din egen och klarar av att manövrera även i riktigt stormväder. Visst händer det att du hamnar på en grynna, men du är snabbt på rätt köl igen. Du är liten och stor. Du är övergiven och omgiven. Du är vänlig och avvisande, du är lummig och karg. Det finns ingen annan som är som du.

Som du ser, så har jag tänkt mycket på vårt förhållande. Vårt förhållande är mycket viktigt för mig. Utan dig vore jag inte den samma. I nästan tio år har det varit du och jag. Jag har svårt att föreställa mig en framtid utan dig. Men du måste förstå en sak och det är att jag alltid kommer att åka bort i perioder. Det är som om jag ser dig tydligare när jag varit någon annanstans en månad. Du vet inte hur fantastiskt det är att vakna upp med dig efter en så lång paus. Jag kan inte ta för givet att du alltid orkar vänta på mig, men jag tror att du kan förstå mitt behov av att komma bort. Det är ju svårare för dig att åka. Det är jag hemskt ledsen för.

Du förändras, precis som jag, hela tiden. Jag tycker att du på senaste tiden, faktiskt sedan nu i somras, har genomgått en hel del underbara förändringar. Mest är det små saker som att jag hittar min favoritglass hos dig, att du numera alltid har färskt bröd och att du mer och mer för fram det som gör just dig speciell. Och så är jag helt galen i dina plåtbröd. Du känns liksom fräschare hela du.

Jag borde väl egentligen inte alls berätta det här, för då blir du onödigt hög i korken, men jag gör det ändå. Du vet inte hur stolt jag blev häromdagen när jag gick omkring på en nyöppnad ekologisk matmarknad mitt i Helsingfors. Där på en synlig plats fanns det en bok om dig och din mat. Jag öppnade den som jag öppnar en chokladask. Det var helt fantastiskt. Där inne fanns du. Då kände jag, då visste jag. Att du är min. Att jag är din. Att nu är det du och jag.

din,

SANNA