Flyget från Tallinn till Berlin är försenat och jag småpratar med några tyska fotbollsfans. De undrar var jag kommer ifrån och jag gör ett håglöst försök att berätta om Åland: ”Eine Insel zwischen Schweden und Finnland”. Jag har gjort det här miljoner gånger och börjar bli trött på det. Ingen vet nånsin och ärligt talat är jag så dålig på att förklara... men hej, nån i gänget hajar till.
”Ach, die Åland Inseln?” säger han. De andra utbyter blickar och viskar till mig att jag inte ska snacka med honom. Han är nynazist. Han har fått följa med för att han gillar fotboll men de visar inte gärna upp honom.
Han känner till Åland. Han är, hör och häpna, intresserad av historia och känner till flaggan, autonomin och regleringarna för inflyttning. Han har aldrig varit på Åland man han tycker det verkar härligt.
Jajustjo, precis sån fans vill vi ha. Pinsamt tycker jag. Det är bättre när folk inte vet nånting, då kan man dessutom krydda lite och verka extra exotisk.

En liten ö med 27.000 invånare. Alla är lite knasiga, snåla, okuvliga, företagsamma och oerhört kreativa. Alla spelar golf, har två hus och vi har en egen regering och en offentlig sektor som är mer omfattande än Sovjetunionens.
Folk blir nyfikna och kommer för att hälsa på. Dom blir förälskade – fastän jag kanske överdrivit vissa saker. Folk blir alltid imponerade av andra saker än jag tror.
Jag försöker släpa dem till Kastelholm men de sitter hellre och blir mygg-, geting- och fästingbitna i vårt pörte i Hammarland. De ror hellre tvärs över Marsund än går på Rockoff. Kanske jag kunde göra pengar som turistföretagare? Sätta in en annons i Tokyos Ålandstidning: ”tälta bland livsfarliga insekter, gå på utedass och tappa humöret med fisknät – endast 3000 € / vecka”.

Tänk att man aldrig vet vad folk tänker. Vi gjorde en enkätvideo åt Ålands Museum och frågade folk i Mariehamn vad de tror att fastlänningar tänker om oss. De flesta visste inte vad de skulle säga och en del svar gick så här: ”dom hatar oss för att vi är rika, inte måste göra militärtjänst och för att vi pratar svenska”.
Vi frågade också folk i Helsingfors vad de tyckte om Åland och svaren var: ”härlig skärgård, sommarparadis, blomsterängar, gubbar med röda näsor som fiskar i skärgården...”
Vi vet tydligen ingenting om varandra. En åländsk politiker gick så långt att han hävdade att folk i Joensuu och Rovaniemi tycker illa om Åland. Struntprat säger jag. Folk i Joensuu vet ingenting om Åland, det vet jag. Jag skall förklara varför.

Jag lever i ett språkmursförhållande. Min flickvän är finskspråkig och jag är svenskspråkig. I början av texten skröt jag lite med att jag kunde tyska men med finskan är det sämre beställt. Jag är ohyggligt dålig på finska. Mitt efternamn hjälper mig inte, sju års finskastudier kanske ännu mindre. Jag kan inte. Jag fiskar inte efter komplimanger, jag kan verkligen inte tala finska. Jag har tvingat min flickvän att prata svenska och när jag hälsar på hennes föräldrar måste hon simultanöversätta när jag bygger Lego med grannens treåring.
I Karelen, 70 kilometer öster om Joensuu, är jag den ofrivilliga missionären – precis som på Tallinns flygplats. Ingen känner till Åland. Vadå egen flagga? Jaså? Intressant. Här behöver det missioneras och jag, kära Ålänningar, är er man i Öster. I brist på språkkunskaper pekar jag på nåt rött, blått och gult och Karelarna säger: ”Fint! Det är Ålands färger!" Jajustdet!”

Så igår byggde jag ett Legoflygplan i rött, blått och gult och treåringen kallade det för Oolannin lentokone. Det är såna fans vi behöver. Jag sprider det positiva budskapet om våra Ålandsöar.

JOHAN KARRENTO