Bara flum, säger säkert många om uppmaningen att tänka positivt. Varför skulle vi själva eller världen bli bättre av det?
Kanske är det bara flum. Och hur skall man orka tänka positivt om man mår dåligt hela tiden?
”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra” heter en nyutkommen bok av den svenska läkaren
Nisse Simonson. Den handlar om Sverige, men Åland ligger inte så långt ifrån.
700.000 svenskar, av 9 miljoner, äter antidepressiva medel. Det är nästan 8 procent av befolkningen! Samtidigt har svenskarna aldrig varit så friska, ätit så bra, haft en så hög hygien, så mycket fritid, haft råd att resa så mycket som nu. Listan kan göras hur lång som helst.
Simonson påstår att vi blir sjuka eller mår dåligt för att vi tänker negativt. Genom att hela tiden fokusera på det som är fel, illa, fult – både i omgivningen och hos en själv – så fastnar hjärnan i det mönstret. Om man tänker på positiva saker så blir livet, ljusare, lättare och roligare.
Stämmer det? Ingen aning. Men faktum är att väldigt mycket av det folk ger uttryck för är negativt.
Självfallet blir också en optimist ordentligt arg ibland. Som när en som åker fast för rattfylleri för tionde gången får samhällstjänst. Det är möjligt att domen är rätt och reaktionen fel, fel för att man inte känner till hela bakgrunden. Men arg blir man, energi går det åt och ibland leder energikicken till att man åstadkommer någonting.
Men ofta stöter man på negativa reaktioner, typ hur illa det är plogat eller sandat utan att det leder till någonting alls. Yttre omständigheter som extremt väder kan inte skyllas på vare sig myndigheter eller enskilda personer. Men det görs – vanligtvis anonymt.
Men det är väl normalt att man reagerar när saker går fel? När andra inte känner sitt ansvar utan låter hunden bajsa utanför ens port eller när nya färjan inte håller tidtabellen.
Man skall väl inte som en Pollyanna bums behöva tänka att det faktiskt förra veckan gick tre hundar förbi porten utan att ens lyfta på benet. Eller att färjan var i tid på morgonturen i förrgår. Men man skulle antagligen vara gladare till mods. Det känns bara så dumt.
Det man kan fundera över är
varför det är så lätt att tänka något elakt eller fult istället för att vända på steken eller åtminstone inte ta allt så allvarligt. Varför tycker vi att vi har rätt att kräva att alla i omgivningen skall vara perfekta?
Vem har lärt oss att ställa krav på omgivningen? Och ställer vi samma krav på oss själva?
Många kanske gör det. De försöker leva upp till kraven själva och ser att andra fuskar. Då blir det tungt. Det känns orättvist. Undra på att man inte mår bra.
Någonstans gror tanken att tidningar, radio, tv inte är helt utan skuld. Våra stora nyheter handlar sällan om att allt har varit bra. De största rubrikerna blir det när något har gått riktigt ordentligt fel. Tror folk med andra ord att livet går ut på att leta fel?
Eller beror gnället på att vi har det så bra? Vi har inte jordbävningar, hungersnöd, epidemier som tar livet av folk. Vi har strängt taget inget att klaga på. Det kanske blir för tråkigt, för händelselöst. Då borde litet påhittat gnäll pigga upp, vilket det alltså inte gör om man får tro mannen bakom boken. Gnäll är med andra ord inte till glädje för någon.
Sedan Nya Ålands kommentarfunktion på nätet lades om så har kommentarerna blivit betydligt sakligare än förr. Och mer läsvärda. Ibland känns det nästan som om det skulle smitta av sig också på Messa Nyan-spalten. I så fall bidrar våra läsare och messare till att sprida ett gladare, eller åtminstone mindre gnatigt, humör bland andra läsare och messare.
Ellert allt kanske bara beror på att våren är på kommande. Det kanske är ljuset som lyfter sinnet, inte positiva läsare. Men det kan inte skada att följa Simonsons recept, åtminstone ibland.
HARRIET TUOMINEN
Skriv ut
Tipsa en vän
Svara
1 kommentar
