Det har varit oroligt på arbetsmarknaden den här vintern.
Efter många års paus blev det strejkvarsel på isbrytarna – möjligen inspirerat av den första isvintern på länge. Hotet kunde undanröjas.
Så blev det transportstrejk lagom till sportlovet, men den kunde avblåsas efter bara någon timme.
Just nu strejkar hamnarbetarna. Om man får tro regeringen och pappersindustrin så äventyrar några tusen stuvare landets hela ekonomi. Att stuvarna inte har fått det uppsägningsskydd som avtalades i förra rundan verkar få utöver de själva se som väsentligt.
Och nu blir det – kanske – strejk på alla svenskflaggade fartyg. Befälsstrejk. Varslet är utfärdat, men det finns 3 veckor tid att förhandla, så än skall ingen kasta yxan i sjön.
Det som utlöste strejkvarslet var arbetsgivarsidans krav att pensionsåldern höjs från 60 till 62 år. Om man vill få detta genomfört utan kompensation så är det lätt att förstå befälsfackens reaktion. Å andra sidan är detaljerna i kravet inte helt klara. Vet man till exempel hur snabbt detta skall genomföras? Ges det en övergångstid, så att de som har räknat med pension inom kortare tid än 1-2 år kan gå då?
60 år är ingen hög pensionsålder. Med tanke på att folk i Sverige förväntas arbeta tills de fyller 65 är inte heller 62 mycket. Men befälsförbunden har i tiden avstått från högre lön för att få gå i pension tidigare. Det är vad man säger och om det stämmer så är det ett starkt argument.
Den fråga man ställer sig är naturligtvis hur en högre pensionsålder drabbar eller gynnar de utflaggade befälen, de som följde med Rosella, Eckerö, Cinderella, Birka Paradise och Viking XPRS till Sverige?
För dem är det inte så tokigt, förstår man av befälsförbundet. I Finland är pensionsåldern för skeppsbefäl 65 år, även om man har kunnat gå vid 63. Så de som flyttades över till Sverige fick sänkt pensionsålder, som nu kanske höjs, men inte hela vägen.
Faktum är att befälet på finländska fartyg har högre pensionsålder än manskapet ombord. Så har det varit länge. De i manskapet som följde med flaggflytten måste med andra ord arbeta längre än förut, trots att arbetsplatsen och arbetsgivaren är densamma.
Varför denna oro på arbetsmarknaden just den här vintern?
Varför tror fackföreningarna att det finns pengar att pressa ut när ekonomin är som sämst? Eller tror de det?
Det börjar så smått dyka upp röster som antyder att arbetsgivarsidan inte är helt utan skuld, den heller. I ett pressat ekonomiskt läge kan det kännas bra att ha stuvarna och utebliven export att skylla på så man kan stänga fabriken och slippa betala ut löner en vecka eller så.
Även utan den parallellen kan man med fog ställa frågan hur länge rederierna betalar ut lön till manskapet ombord om befälet strejkar och färjorna ligger stilla. Det är bra många ålänningar som berörs.
Det finns med andra ord anledning att hoppas på islossning i god tid före påsk.
HARRIET TUOMINEN
Skriv ut
Tipsa en vän
Svara
1 kommentar
