WHO ropade ljudligt men vargen kom aldrig
Världshälsoorganisationen WHO får kritik.
Att svininfluensans dödlighet inte var så stor får man vara glad över, men omvärlden behöver bättre insyn i WHO:s arbete.
Den 9 juli berättade Nya Åland att rädslan för svininfluensan är obetydlig bland ålänningarna. Åtminstone är intresset för att vaccinera sig mot en eventuell andra våg försvinnande litet. Mycket av det dyra vaccin som myndigheterna köpte in går till spillo. I hela Finland har ungefär hälften av de doser som köptes använts.
Det var världshälsoorganisationen WHO som slog alarm om influensan för 15 månader sedan. Dödligheten skulle vara stor, influensan skulle slå speciellt hård mot unga personer och den skulle spridas med vindens fart. Det dröjde inte länge innan 1920-talets spanska sjuka – som tog livet av fler människor än första världskriget – blev något att jämföra med. Svininfluensan pandemiklassades i juni 2009. Hur skulle det moderna samhället klara chockvågen?
Det var allvar ett tag. Inte bara i media och bland hysteriker. Ingen influensa hade pandemiklassats på nästan 40 år och oron för att själv drabbas av en dödlig sjukdom ökade. På basis av de signaler WHO gav fanns en reell risk.
Med facit i hand vet vi att svininfluensan blev betydligt lindrigare än förväntat, inte farligare än en vanlig influensa. Därför har kritiken mot WHO varit hård i efterhand.
Den brittiska EU-parlamentarikern Paul Flynn har i en rapport till EU-parlamentet levererat den senaste bredsidan. Kritiken gäller framför allt ”skräckpropagandan” om influensan och den dåliga insynen i WHO:s verksamhet.
Gällande farorna är det tydligt att WHO överdrev. Hur medvetet detta gjordes och hur mycket vaccinet och andra kampåtgärder lindrade effekterna kan naturligtvis diskuteras.
Problemet är att det var svårt för nationella myndigheter och privatpersoner att göra något annat än att lita på experterna. Den akuta situationen gjorde att det inte fanns tid för grundläggande undersökningar och följaktligen fick expertisen stor makt. En makt som blev lätt att ifrågasätta då det visade sig att de hade mer eller mindre fel. Om WHO ropar ”vargen kommer” alltför många gånger urvattnas organisationens kredibilitet. Det vore synd för pandemier är per definition globala och måste därför också bekämpas på ett globalt plan.
Till WHO:s försvar måste man ändå säga att det är bättre att överskatta än underskatta riskerna. Hade svininfluensan skördat ett par miljoner liv medan WHO räknat med några tiotusen hade kritiken varit av en helt annan kaliber.
Därför är kritiken om dålig insyn både relevantare och mer allvarlig. I WHO:s rådgivande expertkommitté har nämligen medlemmarna varit hemliga. Därför har det spekulerats i vilka kontakter dessa har till de läkemedelsbolag som gjort stora vinster på att sälja vaccin till nationella myndigheter. Med tanke på hotbilden som målades upp fanns det egentligen inte något annat alternativ än att köpa.
Genom att inte namnge rådgivarna har WHO velat skydda dem mot påtryckningar. Det var en dålig strategi – i synnerhet som man medgett att en stor del av expertisen de facto har kopplingar till läkemedelsindustrin. Det är i sig inte underligt att det är här man hittar många experter, men historiska erfarenheter visar att makt som skyddas för insyn lätt korrumperas.
I en allt globalare värld blir de globala institutionerna allt viktigare. Samtidigt är misstron mot dem ofta stark. I USA betraktar en del FN som en representant för fan själv och i tredje världen anser många att institutionerna bara fungerar som förkläden för västvärldens ekonomiska och politiska hegemoni. Öppenhet är en förutsättning för att de internationella institutionerna skall vinna trovärdighet
