Vrålet ett viktigt steg mot målet
Det hjälper inte att korsfästa kända manliga profiler. Ska vi komma åt grundproblemet behövs ett betydligt mer långsiktigt arbete. Rättsstaten måste bli bättre på att skydda de kvinnor den nu sviker.
Det satt hårt åt.
Men med hjälp av miljontals kvinnor världen över flög locket av den tystnadskultur som länge omgärdat sexuella övergrepp och trakasserier.
I en vecka har vrålet från miljontals kvinnor ekat världen över och debatten har böljat. Berättelserna i sociala medier och etablerade medier verkar vara ett betydligt slagkraftigare verktyg än all den statistik och de faktaunderlag som genom årtionden tagits fram för att bevisa vilket stort problem sexuella trakasserier och övergrepp är.
I kölvattnet av kampanjen har många röster höjts för att kändismän, utgående från skriverier på sociala medier, borde hängas ut och få sparken. I Sverige hängdes flera män ut något dygn efter att anklagelserna mot dem började bubbla i sociala medier.
Utan att ta ställning till vad medieprofiler har gjort och inte gjort är det orimligt att folk tror att de ska sparkas på grund av en nätmobb. Att hänga ut någon för sexuella övergrepp är inget trovärdiga medier gör lättvindigt. Det krävs mer än en arg nätmobb för namn och bild ska publiceras. Reportaget om den amerikanska stjärnproducenten Harvey Weinstein tog fyra månader.
Nätmobbens krav och agerande visar, återigen, att mobbar inte följer någon pressetik.
Att berätta berättelserna är en sak. Att hänga ut personer någon är något annat. Att tumma på rättsstatens grundprincip om att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisas är inte rätt väg att gå. För börjar vi stretcha på dem är vi på ett sluttande plan där den starkare parten alltid vinner. Det är självklart problematiskt att det är hårda beviskrav, men alternativet är otänkbart. Ingen ska kunna fällas på lösa grunder. Lösningen är inte lägre beviskrav utan bättre polisutredningar, skarpare åklagare och domare.
Ur ett juridiskt perspektiv finns det dessutom en risk för att medierna som hänger ut folk döms för förtal.
Kvinnorna har all rätt att vara förbannade, arga och upprörda över övergreppen och tystnadskulturen. En som resonerar kring detta är Sigrid Schottenius Cullhed, doktor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Bakom oss ligger flera tusen år av en västerländsk kultur med berättelser om kvinnor som ska erövras, inte sällan med våld. Det är djupt rotat och syns redan i de antika myterna. I spåren lämnas tystade och plågade kvinnor. Det är mot den kulturen #metoo gör uppror mot (SvD 20.10.2017).
Kanske är det först nu, när vi kommit en bit på vägen mot det jämställda samhället, som vi kan komma åt problemet på allvar. När kvinnor nu har ett eget arbete de kan försörja sig på och kunskap om maktstrukturer att luta sig tillbaka emot och blir det lite lättare att bryta tystnaden.
Grundproblemet ligger i att allt för många män fortfarande inte fattat att de inte har någon som helst rätt till kvinnors kroppar. Men i väntan på att män slutar trakassera måste samhället och rättsstaten bli bättre på att stå upp för kvinnor. För ilskan handlar inte bara om övergreppen utan också om offrets ställning.
I dag sviker samhället kvinnor gång på gång. Det går knappt att öppna en tidning utan att läsa om övergrepp och slarviga utredningar. Nyligen skrev Expressens Hanne Kjöller en krönika om en misstänkt våldtäkt mot en 12-årig flicka. Fallet anmäldes men polisen verkar inte ha lyft ett finger, gärningsmannen förhördes inte ens. Polisens förklaring? Vi har inte tid. Samtidigt jobbar ett 50-tal personer fortfarande med att utreda terrorattacken i Stockholm.
Motsvarande exempel finns det gott om också i Finland. På Åland har det en tid pågått en ljudlig kampanj om att det behövs flera poliser för att stoppa knarket. Men få talar om att öka resurserna för att stoppa våld i hemmet. Detta trots att vi vet att det är ett problem på Åland.
Är det här verkligen rätt prioritering? Nej. Det måste också finnas resurser att utreda våldtäkter.
Det är sorgligt att vi fortfarande måste föra en kamp för att kvinnan ska få bestämma över sin egen kropp. Men det är glädjande att se det enorma engagemang som kampanjen väckt. Beslutsfattare borde ta engagemanget och ilskan på allvar.
