DELA
© Nya Åland

Visst är livet värt att rädda

Förr fick man en dunk i ryggen eller en bit hårt bröd att tugga i sig. I dag är det Heimlichs manöver som gäller. Och den är bra.
Men varför lockas inte fler av kunskaper i första hjälp?
Tänk dig att grannen har ramlat ner från stegen och ligger till synes livlös på marken. Vad gör du? Vad gör den mycket stora majoriteten av oss?
Ringer efter ambulans.
Sen står vi där chockade, oförmögna att göra någon nytta för vi vet ju inte vad vi vågar göra utan att skada. Inte tar vi reda på det heller, fast det finns kurser. De flesta av oss gör inte det.
Istället hoppas vi i vårt stilla sinne att vi inte skall komma först till platsen om det har hänt någonting, att någon annan redan är där och gör allt det där som kan göras, hjärtmassage och konstgjord andning till exempel.

Eller tänk dig att ni sitter på tumanhand och njuter en middag med mör oxfilé och ett glas rött. När maken plötsligt hjälplöst viftar och försöker visa att något fastnat i halsen. Den möra biffen slank ner innan den var tuggad. Och fastnade.
Om du då snabbt kan koppla Heimlichs grepp och trycka till så kan middagen fortsätta nästan som inget hade hänt. Kan du inte, så är det ifrågasatt om ni äter fler middagar på tuman hand.
Inför det perspektivet – visst är det värt att gå en kurs?
Visst är det värt att få med maken, för det kanske inte är han utan du som sätter i halsen.

Rekommendationen är att 5 procent av alla på en arbetsplats skall ha giltigt intyg över kunskaper i första hjälp. 5 procent är en av 20. På en arbetsplats kan det vara tillräckligt. Chansen att någon kan rycka in med första hjälp om något händer är stor nog.
Men olyckor sker oftast hemma. Då räcker det inte att en av 20 har gått kursen, för så stora är dagens familjer inte. Där borde målet vara att minst en i familjen kan hjälpa, helst fler eftersom alla inte är hemma samtidigt.
Som vi kan läsa i artikeln ordnas i vår en specialkurs för nyblivna föräldrar. På begäran av föräldrarna. Jättebra. Det var uppgifter i Sverige om att sju av tio föräldrar inte vet hur man hjälper ett barn som satt mat i halsen som skakade om åländska föräldrar.
Det i sin tur visar att vi visst vill kunna, men först måste någon tala om för oss vad vi inte kan av det som behövs.

Som Nya Åland skrev i går ringlar köerna just nu långa till Röda korsets förstahjälpkurser, som nu utvecklas i samarbete med Medimar. Kommer den trenden att hålla i sig? Och vem är det som skall se till att den gör det?
I dagens värld har medborgarna vant sig vid att samhället sköter alla viktiga funktioner. Om tendensen nu är att ansvar i ökande grad flyttas över från myndigheter till enskilda, hänger vi då med och tar på oss ansvaret? Tänker vi ens på att vi borde agera eller vaknar vi upp först när läget är akut?

Lärs första hjälp ut i skolorna? Om inte, så borde man överväga saken. Det är när man är ung som attityder och beteende skall läras ut. Och den som tidigt får lära sig vad man skall tänka på och vad man kan göra har det med sig även om kunskaperna inte uppdateras så ofta som vart tredje år.
Om första hjälp lärs ut i skolorna så betyder det att alla har ett visst mått av kunskap i att rädda liv. Kan det bli bättre?

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax