Viskningar och rykten skadar Ålandsbankens trovärdighet
När det blir problem i ett företag brukar ett populärt recept vara att man ska ”koncentrera sig på kärnverksamheten”.
Det borde Ålandsbanken göra. Det kanske Ålandsbanken faktiskt gör, men det hör vi just inget om.
Bilden av Ålandsbanken utåt domineras av två saker: den hittills icke så lönsamma Kaupthing-affären och maktstriden i ÅABs styrelse.
Den senare har varit på agendan de senaste tio åren, minst, och visar inga tecken på avmattning.
De personer som sitter i bankens styrelse säger samma sak, gång på gång: Det finns ingen strid. Vi är vänner. Allt är bra.
När vi journalister ställer frågorna till de inblandade och skriver deras svar i tidningen så vet vi att de inte är sanna, inte helt och hållet. Vi vet att formen, artigheten och bankens intressen kräver att fasaden hålls blank utåt, men att maktkampen är verklig och att den berör avgörande frågor för bankens framtid.
Vi vet att bakom kulisserna flyttas aktier (som Ömsen gjorde), avsätts bankdirektörer (Folke Husell), anmäls insider-affärer och diskuteras strategier.
De verkliga motiven för allt detta förblir fördolda. Vi anar ibland att det kan röra sig om personkonflikter, ibland om politik och ekonomi i (o)salig blandning, ibland om olika åsikter om själva affärerna.
Att intresset för vad som egentligen sker är så intensivt från journalister och allmänhet beror på att det är så hemligt och förstås på att det är viktigt. Det finns helt enkelt ingen bättre grogrund för konspirationsteorier än det halvkvädna och framviskade. Problemet är att när man lyssnat till viskningarna och konspirationerna ett tag så blir det som när pubertetens pojk- och flickrum blev för unkna och instängda.
Man vill ut. Man vill få frisk luft. Man vill att det ska göras vanliga vardagliga saker, att det ska arbetas och att saker ska vara precis det de ger sig ut för att vara. En bank ska vara en bank, helst en bra sådan, inte en storfinansens paintball-turnering.
Som journalist vill man inte jobba som kremlologerna i det forna Sovjetunionen, som av röken som steg upp ur skorstenarna i Kreml försökte utläsa vartåt det lutade med femårsplanerna.
Göran Lindholm avgår. Ok. En del av sanningen är att han helt enkelt tröttnat på jobbet och har mycket nog ändå. En annan del är att Ömsen nu förlorat den maktposition i banken som man haft under många år, och att Anders Wiklöf plockat in tidigare direktören Folke Husell i styrelsen.
Kaj-Gustaf Bergh blir ny styrelseordförande. Ok. En del av sanningen är att han är en duktig och erfaren finansman. En annan att han i egenskap av vd för Konstsamfundet plockat in Anders Wiklöf i den exklusiva föreningen för Konstsamfundet och att kontakterna till andra mäktiga delar av Svenskfinland går just genom Wiklöf.
Anders Wiklöf säger att Göran Lindholms avgång kom som en överraskning, och att det inte var något han ville. Ok. Det är del av sanningen. Att dessa två herrar varit motpoler i många skiljaktigheter inom styrelsen vet alla.
På dagens stämma i Ålandsbanken kommer det att gå lugnt och städat till. Fattas bara.
Gärna kunde den bilden snart bli mer än en fasad.
