DELA

Vill vi spara el om det krisar eller vill vi betala för reservel

Krisövningen för några dagar sedan granskade hur Åland klarar sig om Sverigekabeln kollapsar. Kan vi dra ner elförbrukningen med uppemot 30 procent eller bara med 3-5 procent. Svaret handlar om pengar i klass med Föglötunneln.
Sommaren 2000 lades den nya Sverigekabeln ut. Priset var en bit över 100 miljoner mark, det vill säga 17, kanske 18 miljoner i dagens valuta.
Ett år senare drabbades Åland av ett fem timmar långt elavbrott. En felkoppling ledde till att Sverigekabeln slogs ut och av olika orsaker lyckades det inte att få igång reservkraftsaggregaten. Det handlade om mänskliga misstag, aggregaten var det inte fel på, men frågan om ny och säkrare reservkraft var väckt.
2003 diskuterade lagtinget om man skulle satsa på gasturbiner eller dra en kabel från riket. Gasturbinerna skulle kosta 15 miljoner euro medan kostnaderna för en kabel uppskattades till närmare 30 miljoner.
Gasturbinerna kunde tas i bruk 2005.
Det sades då, när reservkraften beställdes, att den skulle täcka behovet för 10 år framåt. Men samma år turbinerna togs i bruk skrev Kraftnät Ålands vd Jan Kahlroth i verksamhetsberättelsen att kapaciteten var för liten och att man hade börjat planera för en utbyggnad av reservkraften.
10 år blev inte ens ett.

Nu säger samma Kahlroth att han vill ha en kabel till riket. Han vill ha elförsörjningen tryggad en gång för alla. Och nu kostar en kabel till riket inte 30 miljoner euro utan 40–60 miljoner.
Om Kahlroth får som han vill så måste investeringen i gasturbinerna ses som bortkastad. En satsning av samma storlek som det kommande kultur- och kongresshuset var med andra ord en total felinvestering. För med en kabel till Sverige och en till riket kan det inte dessutom behövas reservkraft hemma på Åland.
Turbinerna kanske kan säljas, men någon bra affär är det inte.

Mot Kahlroths krav på kabel har vi uppgifter från krisövningen i slutet av veckan, en krisövning som handlade om precis detta med energi och hur Åland klarar sig om Sverigekabeln är ur bruk.
Ledningen för övningen säger att Åland i en krissituation kan dra ner elåtgången med 27-28 procent. Det räcker inte, det borde vara 30 procent, men om det är kris så lär också hemhushållen släcka några lampor. Hur många var det nu som på elspardagen till exempel avstod från att titta på tv på kvällen?
Kahlroth säger att det inte går att spara mer än 3-5 procent. Med 30 procent drabbas Åland av allvarliga störningar.
Men tanken är väl inte att vi för gott skall dra ner med 30 procent. Det är något tillfälligt i väntan på att kabeln repareras. En krissituation. Kriser brukar sällan gå förbi oförmärkta.

Kahlroths arbete är att se till att vi har el så vi klarar oss.
Politikerna skall se till vår trygghet, men också till att våra pengar inte slösas bort. Om Åland mindre än två år efter att vi byggde ny, heltäckande reservkraft för tio år framåt lider så svår brist på reservkraft att samhället inte kan fungera, då måste något naturligtvis göras. Men är vi verkligen där nu?
Om så är, så måste man rimligen i första hand diskutera en ny gasturbin.

Staten var med och betalade Sverigekabeln till 40 procent. Drygt 42 miljoner mark var det visst. Det är sju år sedan.
Staten betalade satsningen i reservkraften till 40 procent, över 6 miljoner euro. Det är två år sedan.
Kan Åland nu gå till staten och be om ytterligare mellan 16 och 24 miljoner, 40 procent av kostnaderna för en kabel till riket, för att vi räknade fel? För det är ju så det ser ut. Är det trovärdigt?
Innan det alternativet är aktuellt så behöver vi få veta mera exakt vad som händer om Sverigekabeln slås ut och hur lång tid det tar att åtgärda en avsliten kabel. Det verkar inte rimligt att bygga upp ett samhälle där alla tänkbara framtida kriser är eliminerade på förhand. Kriser som kanske aldrig inträffar.
Det som behöver göras, och uppenbarligen görs, är att väga fördelar och nackdelar mot varann,. kostnader mot nytta, och fatta beslut utifrån det.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax