DELA
© Nya Åland

Vill vi kverulera eller vill vi må riktigt bra?

Ett nytt år har börjat och vi har chansen att bli nya och bättre människor. Det har vi i och för sig varje dag, men just vid nyår kanske man är mer motiverad än en vanlig torsdag.
En opinionsmätning på rikssidan visar att det folk i första hand lovar inför ett nytt år är att förbättra hälsan och konditionen. Mera motion, alltså. På andra plats kommer löftet att ordna upp relationerna till andra människor, man kanske skall ägna mer tid åt familjen. Och så skall man få ordning på ekonomin.
När allt det är fixat skall man satsa på att utveckla sitt andliga kapital.
En liknande undersökning på Åland skulle antagligen se rätt likadan ut. Och bra är det. En satsning på hälsan är lönsam både för individen och samhället.
Det finns en annan hälsorelaterad sak många av oss skulle må bra av att satsa på. Litet mer positivism. Man måste inte idiotförklara allt och alla som gör fel eller inte fungerar till belåtenhet med en gång. Man kan istället ta reda på om man kan hjälpa till på något sätt. Eller åtminstone agera så att man inte försvårar.

Det kan vara tidningarnas fel att det finns så många näst intill kverulanter på Åland. Ribban för att ta in anonyma insändare med inte bara klagomål utan ilskna klagomål har legat rätt lågt. Samma gäller messa-spalterna.
På andra håll sätts ribban högre, kverulanterna kommer inte fram, även om de finns. Då kommer de inte heller åt att stärka varann – på gott och ont.
Det har funnits ett par verkliga ”jag älskar att hata dig” – objekt. Stadens centralantennbolag och det nya kommunförbundet Ålands Miljöservice. MCA och Mise. Bägge är bra satsningar. Vi behöver dem. Men oj så vi skäller.
Dagens människor kan inte leva utan tv, alltså blir vi förbannade om något strular. Och låter alla veta om det. Har man betalat licensen så kräver man att få se allt som finns att se. Att MCA inte har med tv-licensen att göra spelar liksom ingen roll just då.

Dagens människor kan inte heller leva utan sophämtning. Men av tongångarna att döma verkar en och annan tro att det är möjligt. Framförallt vill man tro att det går att ordna sophämtningen utan att det kostar någonting. Och när det kostar mer än man tycker det är värt så klagar man på att renhållningen har för många bilar, nya, fina och dyra dessutom, som kör dygnet runt. Klart att det kostar.
Klart att det kostar. Men vem är det som producerar soporna?
Och när sedan en räkning kommer i fel namn eller det kommer flera till samma hushåll så gottar man sig åt det och blir riktigt rysligt arg och spydisk och förklarar att detta är beviset för att sophämtningen sköts fullkomligt inkompetent.
Istället för att skicka tillbaka, rätta till, tala om i vilket namn man vill ha räkningen. Det är ju inte så att livet hänger på om en räkning kommer i rätt namn eller om stadsdelen får besök av mer än en sopbil per dag.

Det kan tyckas lågt att klaga på småsaker. Men samtidigt är det ett tecken på att vi har det väldigt bra. Om vi skulle vara hotade på något sätt, av krig, svält, sjukdomar så skulle en rutig tv-ruta under några sekunder verkligen inte vara det som bekymrar oss. I ett utsatt läge skulle inte heller räkningen för sophämtning irritera. Vi skulle vara betydligt oroligare för alla sjukdomar som sprids för att det inte finns någon sophämtning.
Så … Det fanns en gång en flickbokshjältinna som hette Pollyanna. Hon var alltid positiv. Alltid glad. När hon bröt ena benet var hon glad för att det inte var båda.
Vi skall inte bli pollyannor. Men litet gladare kan vi bli. Litet nöjdare med att vi har det nästan bäst i hela världen. Och när grannen av glädje över detta spelar högljudd musik mitt i natten så kan vi knacka på och tala om att det stör istället för att skriva en ilsken insändare i akt och mening att svärta ner grannen på hela Åland.
Eller när MCA tövlar med textningen eller Mise har fel namn på räkningen fast vi redan har rättat det en gång, då ringer vi upp eller skickar e-post och talar om hur vi vill ha det. Utan att blodtrycket behöver stiga till det dubbla.
Tänk så mycket bättre vi alla mår när vi slipper reta upp oss på allt som krånglar.
Skulle inte det vara ett bra nyårslöfte?

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax