DELA
© Nya Åland

Vilket är alternativet till kommunalt samarbete?

Oj. Nu far det. Eller?
Vacklar grundvalarna för regeringens arbete med samhällsservice-reformen. Gungar båten när Runar Karlsson, som är hårt pressad i hemkommunen Saltvik att inte ge efter för herrarna i Mariehamn, och nu hittat på en egen finansieringsmodell för Kommunernas socialtjänst. Eller när Jomala kommun, så hårdnackat och kortsynt vägrar vara med på att ta ansvar för en helhet utanför kommungränserna, trots att kommunen i många år haft god hjälp av att vara kranskommun till Mariehamn.

Susanne-gruppens förslag om inrättandet av Kommunernas socialtjänst har hittills varit flaggskeppet i den reformväg en brokig regering valt för att komma framåt med de helt nödvändiga reformerna av kommunstrukturen.

Det fina i kråksången var att det fanns en realistisk modell, en samsyn mellan regeringspartierna om att detta är rätt väg att gå och ett stöd från de branscher som berörs.
Finansieringen är naturligtvis ett av problemområdena, eftersom landsbygdskommunera genom reformen skulle tvingas betala mer för socialvården än man gjort hittills (när man ibland i strid med gällande lag underlåtit att till exempel tillhandahålla handikappservice).

Det är ingen överraskning att förändringarna bemöts med skepsis i kommunerna, särskilt bland kommundirektörerna, men när nu själva vice ordföranden i Susanne-gruppen, Runar Karlsson, har hittat på en egen finansieringsmodell, vill behålla alla kommunalt anställda inom den sociala sektorn och inte alls flytta allt till Mariehamn, då känns det som om processen än en gång backar ett steg.
Kanske är det Runar Karlssons sätt att söka en väg framåt för en process där han tills vidare förefallit ärlig i sin uppsåt att få det att fungera. Kanske är det helt enkelt en del av remissprocessen att olika alternativ diskuteras och tas med i de slutliga bedömningarna.

Men hur ska lantrådet Camilla Gunell (S) balansera i den här frågan. Hur ska Moderat samlings Wille Valve, numera bosatt i Jomala, få landsbygdskommunerna med på tåget.
Finansminister Roger Nordlund (C) har varit tydlig med att det inte kommer mer pengar till kommunerna genom landskapsandelssystemet. Så, hur ska man klara servicen för en åldrande befolkning, om inget förändras. Det är ju nämligen inte så att de lagstadgade rättigheter som kommuninnevånare har försvinner för att kommunernas ekonomi försämras.

När ger regeringen upp försöken att få till stånd samarbeten godvilligt, och bara låter kommuner gå i konkurs, så att man sedan kan börja på ny kula?
Och när ska insikten komma att det finns en förändringskraft i att göra saker tillsammans som inte kan underskattas, en kraft som det åländska samhället behöver så mycket mer än små revirstrider om en ständigt minskande kaka.

Om man inte snart kan komma överens om ett förslag som bär framåt och som är konkret och genomförbart, då står vi om ett drygt år inför ett val som i ännu mer brådskande ordning handlar om att slå samman kommuner, med tvång.
Titta vad som händer i riket. De enheter man där talar om att slå samman är från början större än hela Åland.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax