Vilken makt har konsumenten?
Det är dags att omvärdera tanken om den upplysta konsumentens makt över producenterna och stärka regelverken för hur varor produceras.
I dag, den 24 november, är det den köpfria dagen. Den köpfria dagen inträffar i år 114 dagar efter World Overshoot Day när årets resurser tog slut och vi tvingas låna från nästa år. Den dagen inträffar tidigare och tidigare varje år, 1987 var det den 19 december, 2000 var det den 1 november och 2007 var det den 26 oktober.
Trots att vi i dag inser det ohållbara i den globala konsumtionen och trots att så gott som alla är medvetna om under vilka arbetsförhållanden våra saker och vår mat produceras så går trenden onekligen åt fel håll.
Det har blivit uppenbart att en förändring av den här utvecklingen inte kan lämnas till konsumenterna, det måste till tydligare regelverk för hur våra saker produceras. Det har länge funnits en tanke om att den upplysta konsumenten kan styra produktionsmönster med sin plånbok.
Om en vara, eller en vara producerat på ett visst sätt, inte säljer så tas den ur produktion. Det är köparnas makt. På ett lokalt plan fungerar det, men inte på ett globalt plan.
För i slutändan är valet icke-existerande. Allt färre och större producenter ansvarar nämligen för den globala handeln. Elektronik är knutet till ett fåtal aktörer, mat och dryck likaså. Det finns ett fåtal biltillverkare som i stor utsträckning använder samma delar och komponenter i sin tillverkning. Det som skiljer många produkter åt är logon, vilket varumärke som syns på produkten vi köper.
Konsumenten tycks inte heller i slutändan vara så intresserad av att agera socialt eller ekologiskt hållbart. Den främsta drivkraften är den ekonomiska.
Det finns en bransch som på lokalt är föregångare: matbranschen.
För trots att samma utveckling sker inom den globala matindustrin, att allt färre aktörer knyter till sig mängder av olika märken under samma företagsstruktur så finns den närproducerade maten som en motpol.
På Åland har vi kommit lång vad gäller maten, tack vare en målmedveten satsning och arbetet med Åland på tallriken. Vi erbjuds ett alternativ och där finns konsumentmakten som en reell påverkan. Vi kan välja mellan något vi känner till och något vi vet har producerats långt bort.
Mat är också en vara som kan produceras i närheten av hemmet, vilket mycket av de andra konsumtionsvarorna inte har samma möjlighet till. I de flesta samhällen finns kunskapen och också konsumenternas vilja att producera och konsumera mat som är bra.
Vi vill ha bra mat och att säkerställa det är lättast om producenten är nära. Inom matsektorn finns valmöjligheten, inte illusionen av valmöjligheten som inom många andra områden.
För att skapa en mera hållbar konsumtion måste regelverken på hur våra saker produceras bli bättre. Det räcker inte att be konsumenterna kontrollera om telefonerna som köps tillverkas under slavliknande förhållanden på andra sidan jorden och sedan försöka hänvisa till att det är vad konsumenterna vill ha. Konsumenterna har inget val i det här fallet eftersom de stora märkena äger marknaden och valfriheten i slutändan handlar om pest eller kolera.
Om konsumtionsprylarna genom regleringar blir dyrare att göra blir de också dyrare att köpa och kommer i slutändan leda till att vi köper färre saker.
Det är dags att tona ner idén om konsumentmakt och hitta starkare alternativ.
