Vilken kris är golfkrisen?
Färre medlemmar, men ett stabilt antal turistande golfare. Är det kris eller är det ett tecken på att en del av dem som drogs med i golfvågen för 10 – 20 år sedan har insett att det inte var något för just dem?
Debatten går än en gång het om golf – för och emot. Nya Ålands artikel i tisdags om att golfkrisen i Sverige närmar sig Åland har satt fart på kommentarerna på nätet. En del säger att nu måste Åland sätta stopp, inga fler golfbanor. Andra säger tvärtom, att nu måste det investeras innan turisterna helt försvinner. Och så finns de som säger att varsågod, satsa den som vill, men för sina egna pengar.
Vad säger våra golfproffs, det vill säga Nils-Olof Mattsson i Eckerö golfklubb och Kjell Hansson i Ålands golfklubb?
Mattsson har en något sjunkande trend för besökare medan Hansson redovisar stabilt underlag. Det kan tolkas på två sätt. Det ena är att krisen – i Sverige går det ekonomiskt dåligt för ett flertal klubbar – närmar sig Åland. Det andra är att de mer anspråkslösa anläggningarna tappar kunder medan de högklassiga klarar sig.
Men man kan aldrig frånse det faktum att folk är rörliga, också golfare. De åker runt till olika banor, upptäcker nya och stannar där ett tag.
Alltså borde Åland förnya sig för att vara attraktivt, vilket Hansson säger. Golf kommer det alltid att spelas. Det intressanta är var.
Och hur ofta skall Åland förnya sig för att inte tappa besökare?
När besökarna börjar bli färre är det redan för sent att börja planera. På Åland kan det, om det vill sig illa, ta 20 år att få till stånd en ny golfbana, så det gäller att vara ute i tid.
Så har vi gruppen som säger att bygg gärna, men inte för mina pengar. Med det menar man att samhället inte får gå in och stöda satsningarna.
Man resonerar som så att om golf är en så bra satsning som förespråkarna påstår, då skall förespråkarna satsa sina egna pengar, inte samhällets. Visst. Och så drar hela samhället nytta av satsningen: hotell, restauranger, butiker, taxi, simhallar. Billigt och bra för oss andra.
Det är helt klart inte enkelt att dra en gräns för vad som är rimliga satsningar, dels från ägarna, dels från samhällets sida. Åsikterna kan vara hur många som helst. Men om man på något plan kan enas om att satsningen inte ger pengar bara i ägarnas fickor (om den ger något där) så kanske man också kan fördela kostnaderna. Mer än 30 procent blir det i vilket fall som helst inte från samhällets sida, det har EU bestämt.
Det fanns en tid när beståndet av uthyrningsstugor mest bestod av kojor med enkla brädväggar, hög- och lågsäng, elektricitet men inget varmvatten och möbler och kärl plockade från vinden eller inropade på auktioner.
Det gick en tid. Kraven var inte höga och inte heller priset. Men hur många lyckas hyra ut en sådan stuga i dag? Det kan finnas en och annan ödemarksromantiker som trivs i primitiva förhållanden, men många är de inte.
Samma är det med allt annat, inklusive golf. Kraven stiger. Det räcker inte att gräset är klippt, det skall vara vacker omgivning också.
Åland kan erbjuda vacker omgivning. Problemet är att folk inte kan enas om vad som skall erbjudas och var. Ibland av rent småaktiga skäl.
Nu satsar eldsjälarna på Stornäset, ett område som de sakkunniga inom skogsvård vill slå vakt om. I Godby-Ämnäs fanns det/ finns det mark, som utan stora kontroverser kunde ha gjorts till golfbana. Men nej. Det var visst någonting med en kräftsjö.
I debatten på nätet har Johan Dahlman, mannen bakom planerna i Godby-Ämnäs, deltagit flitigt. Han anser naturligtvis fortfarande att den placeringen hade varit den bästa. Han är inte ensam om det.
Men så ber han ledarsidan om hjälp med att förklara för ålänningarna att de pengar som överförs från Helsingfors via budgeten – 0,45 procent av statens inkomster – inte är våra skattepengar. Om landskapet stöder en golfsatsning så är det alltså inte med ”dina” eller ”mina” skattepengar.
Det går att resonera så, men jag gör det inte. Jag har kanske inte bidragit så mycket till den summa som betalas ut, men jag anser att jag är delägare i den. Att få folk på andra tankar när det gäller våra gemensamma tillgångar kan vara väldigt svårt. Och då går det inte heller att få slut på debatten.
