Vilka drar nytta av att momsen sänks och höjs
Nu sänks momsen också på restaurangmat. Kalaset betalas av alla i form av höjd moms på allt annat.
Det här är regeringens kompromiss i den pågående budgetmanglingen. Vem som vinner och vem som förlorar diskuteras som bäst. Indirekta vinnare är godisätarnas hälsa, efter att godisskatten återinförs.
Momsen på mat, den vi köper i butiken, sänks i oktober från 17 till 12 procent. Det är beslutat sedan länge.
Nu har regeringen enats om att momsen på restaurangmat sänks den 1 juli nästa år från 22 till 13 procent. 13 procent därför att momsen då höjs med en procentenhet, också på livsmedel.
Att det inte går att ha 22 procents moms på den mat man sitter ner och äter på en hamburgerbar medan den är 12 procent om man köper i stort sett samma hamburgare i butiken och värmer i mikron, det var ministrarna i stort sett eniga om. Frågan var hur man skulle få ihop det rent ekonomiskt.
Lösningen blev alltså att betala kalaset genom att höja momsen över lag, en lösning som alla inblandade verkar mycket nöjda med.
Det man nu diskuterar är vem som gynnas och vem som missgynnas av beslutet. En skattesänkning måste rimligen gynna någon precis som en skattehöjning känns i plånboken.
Alla äter. De som lägger ut en stor del av sin inkomst på att köpa mat gynnas av lägre matmoms. Man kan tänka sig att familjer med låga inkomster använder en större del av sina pengar till mat än de med stora inkomster. Alltså gynnas de med små inkomster.
Alla äter inte på restaurang. Men den sänkningen gjordes heller inte för att gynna kunderna utan uttryckligen restaurangerna och matserveringarna.
Och så momshöjningen nästa år, vem drabbas av den? Alla som konsumerar.
En familj med små inkomster använder det mesta av sina pengar till konsumtion; mat, kläder med mera. I debatten har det redan påpekats att det är just småinkomsttagarna som drabbas, eftersom de med stora inkomster kan lägga undan en del av pengarna, allt går inte till konsumtion.
Här försvarar sig regeringen med att man samtidigt höjer grundavdraget litet mer än planerat, vilket lindrar beskattningen för småinkomsttagarna. Det kan med andra ord sluta på plus minus noll för en del.
En hälsopolitisk skatt blir det också, vilket ger ett plus i kanten för regeringen. Skatten på läsk utvidgas och skatten på godsaker återinförs.
Skatterna motiveras med vår försämrade hälsa, men samtidigt ger de staten omkring 100 miljoner euro mer i inkomster.
Däremot kan man sätta ett frågetecken i marginalen för regeringens planer på ett sysselsättningspolitiskt paket på 200 miljoner euro.
Den svenska borgerliga riksdagen har i dagarna sjösatt ett motsvarande paket på över 8 miljarder kronor. Grovt räknat motsvarar det 800 miljoner euro.
Utsikterna för nästa år är i stort sett lika dystra på vardera sidan av Bottniska viken och Ålands hav. Man räknar med en fortsatt kraftigt ökad arbetslöshet.
Om man vänligt räknar med att den svenska befolkningen är dubbelt så stor som Finlands så borde det finländska sysselsättningspaketet vara hälften så stort som det svenska. Men sett till befolkningens storlek satsar Finland alltså bara hälften så mycket som Sverige.
Är det något för Åland att bekymra sig över, Åland som ju håller sig med en mycket låg arbetslöshet?
Man kan anlägga den mänskliga aspekten, det vill säga att landets regering skall göra sitt bästa för medborgarna. Eller man kan anlägga den åländska, som är att ju fler som är arbetslösa i riket, desto mindre skattepengar får landet in och desto mindre blir klumpsumman till Åland.
I ingetdera fallet är halvhjärtade åtgärder från regeringens sida för att lyfta sysselsättningen något att hurra över.
