Vild retorik och glidande svar i budgetdebatten
Två saker var extra intressanta inför gårdagens inledande debatt om tilläggsbudgeten: Har Centern funnit sig tillrätta i oppositionsrollen, och hur klarar Socialdemokraterna att försvara nedskärningarna inom vård, skola och omsorg?
Svaret på båda frågorna: nja.
Sedan det stod klart att Centern inte skulle ingå i landskapsregeringen har partiets lagtingsledamöter verkat vilsna. Vilsna i att den verklighet som alltid varit – att Centern alltid, alltid innehaft makten – inte längre var just verklighet. Spridda, inte sällan överdrivet hårda, attacker mot regeringspartierna i allmänhet och enskilda ministrar i synnerhet har kommit, men den sammanhållna politiken från det numera största och viktigaste oppositionspartiet har lyst med sin frånvaro.
Kalla det chock. Kalla det posttraumatiskt stress. Centern behöver tid att läka valförlustens sår.
I gårdagens budgetdebatt i lagtinget blev det övertydligt att såren är långt ifrån läkta. Att partiet inte hittat fram till en ny verklighet. Centerns famlande efter fast mark efter valchocken fick sitt tydligaste crescendo när Britt Lundberg svingade vilt från talarstolen i sitt gruppanförande.
Det är synd – av två anledningar. Den första är att Centern för fram befogad kritik mot tilläggsbudgeten. Det är synd – av två anledningar. Att spara mest på mjuka områden är förvisso ”enklast” då det är de största budgetposterna, men risken är stor att politiken slår mot de svagaste grupperna i samhället. Men när debatten förs på det sätt som Lundberg gjorde, där hon svingade vilt omkring sig och slängde ut både osakligheter (ingen över 70 kommer att få opereras) och tog på sig offerkoftan (drog paralleller till mobbning när regeringsföreträdare kritiserade Centern), drunknar den sakliga kritiken i den vilda retoriken.
Det är också synd eftersom lagtinget behöver en samlad, saklig och vass opposition. Nu räddades debatten av betydligt mer saklig kritik från andra C-ledamöter, men partiet har en väg att vandra innan oppositionsrollen sitter som den ska.
När det gäller den andra frågan, den om huruvida Socialdemokraterna kan försvara nedskärningarna inom ÅHS, sociala förmåner, utbildningen och kommunerna (och därmed omsorg och skola), blev partiet svaret skyldigt.
Sara Kemetter förde S-gruppens talan och utsattes för en grillning från Centerledamöterna, och klarade inte av att parera giftpilarna. Kemetter gled på svaren, lovade att sossarna inte kommer att acceptera inbesparingar som drabbar de svagaste, men sköt frågan på framtiden och menade att det avgörs i höstens budget. Vid ett tillfälle öppnade hon till och med för ett S-samarbete med Centern.
På frågan om Socialdemokraterna är beredda att lämna regeringen om de annonserade inbesparingarna trots allt inte kan hållas undan de svagaste gled hon undan på nytt och lämnade frågorna obesvarade. Eventuella åhörare som fortfarande lyssnade till debatten då lär knappast har blivit klokare på Socialdemokraternas inställning och ställning i regeringssamarbetet.
Vid sidan av dessa två stora frågor var budgetdebatten en ganska sömnig tillställning. Inte ens regeringens tydligaste linje – den om kommunerna – blev en tvistefråga annat i någon enstaka fråga. Förhoppningsvis blir det mer liv i debatten när den fortsätter på onsdag. Det handlar trots allt om framtiden.
