DELA
© Nya Åland

Viktigt behålla nyanser när hotbilder växer

Enligt amerikanska uppgifter finns det i dag ”indicier” om att Iran håller på eller vill inleda byggandet av kärnvapenbestyckade missiler med mycket lång räckvidd.
I en artikel i Dagens Nyheter på lördag diskuteras vad det betyder för Sverige, och om man då bör skaffa sig ett missilförsvar, eftersom den som vill skjuta förstås skjuter på de försvarslösa.
Samma argument, förklätt i klassiskt teknobabbel, förs fram från amerikanskt håll för att man tillsammans med Nato bygger upp ett missilförsvar i Europa.
Hans Blix (bilden), mannen som varit chef för det internationella atomenergiorganet IAEA och som ledde FNs vapeninspektörer i Irak säger så här:
”Hela dragkampen mellan Nato och Ryssland om ett missilförsvar för Europa ligger hindrande i vägen för en fortsatt avspänning och kärnvapennedrustning. Vi borde kunna komma framåt med nedrustning i Europa. Men nu målar USA upp Iran som den stora faran. Man kan fråga sig om inte det amerikanska militärindustriella komplexet ligger bakom rätt mycket av det här. De har hela tiden intresse av att måla att det finns stora faror och risker. Förut var det framför allt Al Qaida, nu är det Iran.”

Det kanske vore skäl, när man nu söker nya fiender, nya terrorister och nya terrorstater, företrädesvisa muslimska, att komma ihåg saldot efter de senaste krigen i Afghanistan, och Irak.
Det kanske vore skäl att komma ihåg saldot av stöd, smicker och förmåner till en rad diktaturer i världen, där det passat världens stormakters intressen att stöda det man kallar stabilitet, snarare än det folkliga motståndet mot förtryck.
I veckan medgav USAs utrikesminister Hillary Clinton att det tyvärr många gånger varit USAs (ekonomiska) intressen som gått före behovet att stöda fred och stabilitet.

Under de senaste året har vi i omvärlden fått bevittna hur folket i stat efter stat i den arabiska muslimska världen skakat av sig åratal av förtryck, diktatur och skräck, och krävt frihet och demokrati.
Diktatorerna har nästan utan undantag haft starka och vänskapliga relationer med världens stormakter och dessa stormakters ledare.

Ska vi då lita på att när samma stormakter och samma militärindustriella komplex säger sig vara oroade för Irans potentiella interkontinentala missiler, att de verkligen talar i den globala säkerhetens sak, och inte för sin egen börs.
Ska vi lita på den bild av ett mordlystet, obegripligt Iran som tänker börja skjuta missiler på Sverige. Ska vi tro att en sådan utveckling, om den finns, inte går att styra om på annat sätt än genom samma gamla kapprustning som aldrig funkat förut.

Som tröst kan man i samma nummer av Dagens Nyheter läsa om en utställning på Etnografiska museet i Stockholm ”Afghanistan” heter den, och visar en rad kulturskatter som av åtta museichefer i Afghanistan räddades undan de senaste årens krig och talibaner.
Statyetten av en naken kvinna från det första århundradet e. Kr. är fantastisk. Den finns kvar. Åtta utbildade, hängivna, modiga afghanska män räddade den.
Plötsligt är nyanserna tillbaka.
Om det är något vi behöver för att kunna se världen som den är så är det kunskap och nyanser.
Inte den dimma av rädsla och hotfulla spöken i dimman som många skulle tjäna av att hålla oss i.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax