DELA
© Nya Åland

Viktigt att se fattigdomen mitt i välfärden

Fattigdomen i Finland har nått 1970-talsnivå. I jul- och mellandagshandelns shoppingyra är det lätt att glömma bort alla småbarnsfamiljer, äldre och unga arbetslösa som inte får ekonomin att gå ihop.
I kväll ligger många finländare sömnlösa och grubblar över hur pengarna ska räcka månaden ut. Några julklappar hade de knappast råd med.

Nyligen släpptes rapporten
”Finländarnas välfärd 2010” från Institutet för hälsa och välfärd (THL). I den konstateras bland annat att lika många barn lever under den relativa fattigdomsgränsen i dag som på 1970-talet. Förutom barnen är lågutbildade unga, arbetslösa och åldringar bland de värst utsatta.
EU:s definition av relativ fattigdom lägger gränsen vid 60 procent av landets medianinkomst (i Finland blir det strax över tusen euro i månaden). År 2008 hamnade 700 000 finländare under denna gräns. I dag kan vi räkna med en ännu högre siffra.
– Det handlar om arbetslösheten som stannat på en permanent högre nivå sedan 1990-talets lågkonjunktur och nu ytterligare stigit, säger specialforskare Pasi Moisio, chef för grundtrygghetsavdelningen vid Institutet för hälsa och välfärd till HBL.

Fattigdomen
är en ond spiral. De barn som växer upp under fattigdomsgränsen löper enligt rapporten dubbelt så stor risk att själva bli fattiga.
En av förklaringarna till fattigdomen är att samhällets grundtrygghet inte hängt med den allmänna inkomstutvecklingen.
– När välståndet i samhället ökar krävs det också större resurser för att delta i samhället, säger Moisio till HBL.
Förstås innebär ett relativt fattigdomsmått att dagens fattiga har det bättre än de som var fattiga på sjuttiotalet. Det är emellertid ingen ursäkt.

Trots att Åland
är ett av Finlands rikaste områden finns även här människor som hör till de lägsta inkomstgrupperna. Men dem är det inte många som ser. Vi som ligger över fattigdomsgränsen mår bäst av att inte titta neråt. Vi har väl våra egna problem och vill helst slippa dåligt samvete för våra excesser. Rapporten visar också på en allt mer utbredd brist på medkänsla; var sjätte finländare tycker att dagens socialskydd är för högt.
Politikerna må vara mer insatta i de fattigas situation, men är samtidigt väl medvetna om att de många rösterna inte finns att hämta bland arbetslösa och lågutbildade. THL:s rapport är – som Henrik Othman skriver i en ledarkommentar i Österbottens Tidning den 17.12 – en tankeställare och en utmaning inför riksdagsvalet. Budgetnedskärningar hotar och frågan är vem som får ta smällen.

Allt är förstås
inte bara elände. I rapporten nämns flera framsteg och statistiken visar att många finländare lever ett gott liv. Även i ett globalt perspektiv finns det anledning att glädjas åt mänsklighetens framgångar. Det senaste halvseklets materiella utveckling saknar helt motstycke i historien, både vad gäller omfattning och takt.
Under 1900-talets sista 50 år minskade världsfattigdomen mer än under de föregående 500 åren sammantaget, enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP. Tyvärr har långt ifrån alla människor inkluderats i denna utveckling och klyftorna är, trots förbättringar, fortfarande skamligt stora.
Här krävs att vi kan hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt. Den imponerande ekonomiska utvecklingen och vårt generellt sett höga välstånd får inte bli en ursäkt för passivitet. Ej heller får underutveckling och fattigdom avskräcka och hindra oss från att lära av alla goda utvecklingsexempel som faktiskt finns.

Axel Kronholm