Viktigt att liberalerna lyckas med ordförandevalet
När liberalerna går till höstmöte för att välja ny partiordförande efter Viveka Eriksson står inte bara presidieposter på spel.
Det är också viktigt för det politiska samtalet på Åland att valet blir bra och sätter fart på det tidigare lantrådspartiet.
I Åland24:s program ”Nyanserat” i onsdags kunde vi se hur Mats Perämaa och Katrin Sjögren berömde varandra och sig själva. Vid sidan av frågor av mindre vikt, som om de föredrog äppeljuice eller pilsner, var de rörande överens i det mesta. Lite för överens kan man tycka när man ser på Liberalernas position från sidlinjen.
Båda kandidaterna tycker att politiken är ganska bra som den är, Perämaa säger exempelvis att han inte nödvändigtvis vill ändra något från den nuvarande och tidigare liberala inriktningen. Man kan möjligen säga att det är modigt att tro på sina idéer, men samtidigt orsakade just det program som försvaras ett svidande nederlag i valet förra hösten och tappad regeringsmakt. Att fortsätta på samma linje ter sig, om än modigt som sagt, som aningen dumdristigt.
Samtidigt håller Liberalerna på med en översyn av sin politik, och målet med en sådan torde ju vara att förnya sin politiska bas och kanske ändra partiets inriktning för att bättre matcha väljarnas vilja.
Valet av ordförande ska ske inför öppen ridå under oktober och november, en väg som är bra. Allt för många partiledarval sker i mindre grupper i ljusskygga miljöer. Att lyfta fram kandidater och olikheter och låta medlemmarna vara med i varje skede av ”valrörelsen” är viktigt. Förhoppningsvis leder det också till ett enat parti som kan ta tydlig ställning både för sin nya ordförande och en tydligare politisk stans i lagtinget.
Sedan valet har den liberala oppositionen i lagtinget varit ganska blek. Det har förvisso ställts viktiga och riktiga frågor till regeringen, men allt för mycket av kritiken har dels känts som gnäll av karaktären ”vi kunde bättre förut” och ”det där är vår förtjänst”. Dessutom har det varit otydligt vem som faktisk styr oppositionen.
Viveka Eriksson kungjorde sin kommande avgång redan i samband med valet, och har suttit i limbo sedan dess. I Perämaas fall har man ibland haft svårt att veta om han talar som liberalernas finansministerkandidat eller som kommunpolitiker i Kumlinge. Katrin Sjögren har inte setts allt för mycket i debatten, inte minst eftersom ”hennes” frågor inte varit speciellt mycket i fokus under året.
Ålands framtid har gjort en del framstötar mot regeringen, men har sällan fått något större utrymme i debatten. Måhända beror det på det nyss genomförda partiledarbytet, även om Axel Jonsson gjort sig mån om att synas som partiledare i många sammanhang och Anders Eriksson tagit ett bestämt kliv tillbaka. Icke desto mindre behövs rutin för att skapa sig politisk tyngd, och där har Axel fortfarande en del att jobba med.
Det behövs ett piggt Liberalerna för att oppositionen ska kunna sätta lite press på regeringen.
När en ny ordförande valts för Ålands näst största parti kan vi hoppas att oppositionen blir starkare och mer koncentrerad än vad den varit hittills. För en vital opposition behövs, här som på andra ställen.
Ingen regering håller sin politik fräsch och på tå om de vakthundar som oppositionen utgör inte står och morrar mest hela tiden.
Därför är liberalernas ledarval en affär inte bara för de ljusblå, utan för hela Åland.
