DELA
© Nya Åland

Viktigare vad man gör än vem som äger

Den åländska jorden fortsätter att engagera. Konstigt vore det väl annars.
När den parlamentariskt tillsatta jordförvärvskommittén efter segdraget arbete kom med sitt betänkande i våras innehöll den – ingenting. Inget nytt vill säga. Där fanns en gedigen genomgång av historia, gällande praxis, tolkningsmöjligheter och procedurer, men politiskt hade arbetet inte lett någon vart. Det kommittén kommit fram till var att de gällande reglerna är bra och ska följas och följas upp bättre.

Det betyder att den något liberalare praxis som vuxit fram vad gäller markköp och fastighetsköp i form av aktier i framtiden ska stramas åt. Man stänger därmed till för möjligheten både att utveckla nya former av turistisk verksamhet och att erbjuda attraktivt boende för nyinflyttade som inte vill vänta fem år eller byta medborgarskap för att komma i åtnjutande av en åländsk strandtomt.
Det är kanske det rätta att göra om det allra viktigaste är att bevara den åländska jorden. Vill man utveckla är det helt fel. Tyvärr.

De stränga jordförvärvsreglerna har tjänat Åland väl under årtionden. De har förhindrat en utveckling där mark och vatten blivit reservat för de rika och privilegierade storstadsbor som i dag äger större delen av Stockholms skärgård, av Gotland, Öland och andra kustparadis. Ur en demokrati- och folkhemsaspekt är det helt rätt.
I dag, och egentligen hela tiden, har problemet varit att de rika och privilegierade ändå haft och har bättre möjligheter att köpa, sälja och exploatera Åland. Det har ju alltid varit möjligt för ett aktiebolag att äga mark på Åland. Skillnaden nu är att företagare (och kommuner) börjat utveckla den möjligheten för en vidare grupp människor än de redan invigda, och att skillnaden gentemot vanliga privatpersoner då blivit så tydlig.

Jordförvärvskommittén har sett denna orättvisa, och svarar mot den med krav på stramare tyglar och kontroll över aktiebolags ägande och exploaterande av marken. Därmed inte sagt att det är precis det ålänningarna vill, eller att det är det som är det bästa att göra. Den stränga jordförvärvslagstiftningen för nämligen med sig att värdet på marken och möjligheten att använda den minskar drastiskt.
Jorden förblir förvisso i åländska händer, men den ligger mer eller mindre i träda, eftersom det inte längre är som jordbruksmark den har sitt värde, och den förädling som i dag är intressant kräver både kunskap och kapital av annat slag.

Ska vi då kasta all försiktighet överbord och ge oss hän åt de fasliga svenska och tyska sommarstugorna som skulle blomma upp som kantareller efter regn? Släppa taget om jorden?
Nja. Kanske lite. Men planerat.
Åland behöver mer folk, företagare som kan få snurr på turismen, möjlighet att erbjuda attraktivt boende till inflyttare. Ett skyddsinstrument anpassat för det tidiga 1900-talet jordbrukarsamhälle är för långsamt i en överrörlig och globaliserad värld. Det betyder att vi måste släppa till några hack på bältet.

De skyddsmekanismer som behövs måste ligga i planering och i begränsningar av markanvändningen, inte i vem som får äga. En helhetsplanering för mark och strand, inte på kommunal nivå utan i landskapets regi, med skyddszoner, områden som aldrig exploateras, strandskydd och allt det som majoriteten av ålänningarna inte velat ha för att man inte kunnat acceptera några begränsningar av den privata äganderätten.

Lätta på jordförvärsvreglerna för att kunna utveckla Åland, men inför helhetsplanering för att kunna bevara.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax