DELA
© Nya Åland

Vi vill alltid höra om det som kunde vara vi

Människan behöver sin tröst, och hon behöver hantera sin rädsla i berättelser.
Hur många har inte följt med den brittiska småflickan Madeleines försvinnande och jakten efter henne? Hur många funderar över om det verkligen var föräldrarna eller någon annan som gjorde det? Hur många väntar på en tv-deckarartad upplösning där flickan antingen hittas död eller i händerna på samvetslösa skurkar?
Internet har gett oss en modern skräckhistoria, en saga som lyfter fram vår djupaste, hemskaste rädsla, den att våra barn förs bort av en okänd ondskefull makt och det på något sätt är vårt eget fel. Trots att tusentals barn försvinner varje år har just denna historia gripit tag i oss, så att en hel värld nu nästan i realtid väntar på dramats upplösning. Eftersom det trots allt är verklighet kan det mycket väl hända att det aldrig blir någon sådan. En annan flicka som försvann på ett liknande sätt på samma plats för fem år sedan har aldrig hittats, och spåren efter Madeleine tycks minst sagt motsägelsefulla.

Som berättelse är Madeleines försvinnande nästan arketypisk, den äldsta i världen. Det är precis det bra berättelser handlat om i alla tider, det värsta och farligaste i hanterbar form, med upptrappningen, förtvivlan, hoppet och räddningen.
Om vi fjärmar oss från det aktuella, tragiska, fallet kan vi se att människan egentligen förändrats förbluffande lite under sin tiotusentals år långa historia. Vi är fortfarande flockdjur. Vi är fortfarande rädda för samma saker, drömmer mardrömmar om att falla och försvinna, söker efter trygghet i andra människor.

Samhället omkring oss är däremot helt annorlunda. Medan den biologiska varelsen människan går efter en rätt långsam rytm och vissa basala behov, går den moderna människan i ett mycket snabbare och mer ensamt tempo. Det är absolut inte så att allt var bättre förr och att vi ska återgå till att vara jägare och samlare och ligga runt lägerelden i en grotta, men det kan vara skäl att minnas att vi reagerar instinktivt på samma sätt som forntidens människor, och att den där äldsta delen av hjärnan är ganska stark.

Där det muntliga berättandet övergick i skrift och det skriftliga berättandet i rörlig bild har vi nu det ständiga flödet av information på nätet, ofta fragmenterad och omöjlig att se mönster i. När sedan en berättelse kommer som vi kan relatera till och som faktiskt säger oss något, då bryr vi oss. Se bara på den fantastiska mängden diskussioner på nätet om vad som hänt med Madeleine, vem som är skyldig och hur det kan ha gått till. Detta av människor som inte kan veta någonting om saken och påverka ännu mindre.

Fundera på detta, nästa gång ni kollar igenom era favoritsajter: Hur många av de berättelser ni hittar på nätet handlar om a)hur kärleken övervinner allt, b)hur människan drabbas av motgångar, kämpar sig igenom dem och blir en bättre människa, c) hur människan klarar av diverse faror.
Det är de berättelserna vi vill och behöver höra. Simpelt, men sant.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax