DELA
© Nya Åland

Vi måste se övergreppen i vår egen historia

Nyligen har ett bildmaterial blivit tillgängligt för allmänheten med bilder från krigets Finland och Ryssland. De tvingar oss att se likheterna mellan det kriget och alla andra krig efter det.
Det finns saker man inte pratar om. I alla länder, i alla sällskap.
I Finland har man länge inte pratat om krigets osmakligaste sidor, om summariska avrättningar, kannibalism och tortyr.
Vilket krig, kanske ni frågar nu. Finlands krig, naturligtvis. Vinterkriget, fortsättningskriget, det som enligt vår historieskrivning gjorde att Finland förblev en självständig stat. Man har inte heller gärna pratat om vapenbrödraskapet med Nazi-Tyskland eller om deportationen av judar från Finland.

Mångas bild av kriget har präglats av Väinö Linnas Okänd soldat, både boken och filmen. Det barska, sega, stillsamt hjältemodiga folket som kom in som god tvåa och sedan genom hårt arbete betala sitt krigsskadestånd och behöll sin neutralitet genom VSB-pakten.
Som all historieskrivning är den både sann och osann. Som nation har och hade Finland behov av en berättelse som rättfärdigar fattade beslut och begångna handlingar, och det är som alltid överlevarnas och segrarnas historia som ligger överst. De andra berättelserna kommer alltid senare. Nyligen öppnades arkiv med bilder från kriget som hittills varit otillgängliga. Det slående med bildmaterialet är inte, som man kunde tro, grymheten, rättslösheten och döden i kriget, utan känslan av att man sett allt förut.

Det finns en bild av ett lastbilsflak med lik, finländska män på sin sista resa hem från fronten, uppslängda som trasdockor på flaket. Det finns en bild av två avrättade barn i en finsk by vid gränsen. Det finns bilder av avrättningen av en finsk desertör. Ovanpå dessa bilder av sådant som hände för så länge sedan läggs i minnet bilder vi sett sedan dess. Song My. Srebrenica. Sarajevo. Rwanda. Darfur. Bagdad. Palestina.
Vi har i dag vant oss vid förstahandsrapporter, närapå i realtid, av ofattbara grymheter som begås av människor mot människor. Det enda vi kanske kunnat behålla är vår tro att vi, just vi, inte skulle kunna göra så. Hade bilderna publicerats på 1950-talet hade de kanske kommit som en chock, kanske betytt en välgörande diskussion och omvärdering av kriget. I dag blir de bara en sorglig bekräftelse på något vi redan vet, att människan är en usling, ett rovdjur som river sin egen art i strupen om hon är hotad.

Det enda vi i nutiden kan göra, och det vi är skyldiga att göra, är att se sanningen. I vårt land var vi inte ett dugg bättre när det gällde än människor i andra krigszoner. Inte sämre heller. Mellan oss och krigets godtyckliga brutalitet står bara en sak – den långa freden.
I dag kan vi säga att våld och kannibalism är oss främmande, att vi inte reagerar på det sättet. Inte nu.
Men i fara för våra liv, när våra barn är hotade, när hämndlystnaden tar över, när vi svälter, vad gör vi då? Känner vi några gränser för vad vi får göra mot dem som står i vår väg?

Jag vet inte svaret. Det märkliga, förefaller det, är inte att ondskan finns i extrema situationer, utan att godheten gör det. Det märkliga är att det i extrema situationer, inför grinande döden ändå finns människor som med ömsinthet och moralisk resning fortsätter vara vanliga hederliga människor. Det är för den egenskapen våra veteraner ska hedras, för att de överlevde med hedern i behåll, inte för att de gick ut i krig.
Mer än så kan ingen begära av sig själv. Om det någon gång blir aktuellt, måtte vi då hålla måttet.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax