DELA
© Nya Åland

Vi måste sätta stopp för våldtäktskulturen

Fredagen den 27 juli spelade Veronica Maggio på Bråvalla festival i Norrköping. Att döma av recensionerna var det en fenomenal konsert. Men jämsides med tidningarnas hyllningar dök svarta rubriker upp. En 17-årig flicka våldtogs under konserten, mitt i publikhavet.
Gå inte ensam, håll ihop med dina vänner och klä dig inte för utmanande. Så brukar det låta, det är så man ska göra för att undvika att bli våldtagen. Redan här är någonting konstigt. Ska ansvaret verkligen ligga hos de som riskerar att bli offer? Många är de gånger då jag har hört folk säga att det inte är något konstigt med att skydda sig mot våldtäkt på samma sätt som man skyddar sig mot inbrott genom att låsa dörren. Men det är inte samma sak. Uppenbarligen är strategin ohållbar.

Det hjälper inte att akta sig för folktomma områden och ha kläder på sig. Våldtäkter sker tydligen också i trängseln bland tusentals människor. Vad borde 17-åringen ha gjort för att slippa undan? Borde hon ha haft någon form av lås på sina kläder? Det låter hemskt att säga att vi lever i en våldtäktskultur, men vad ska man annars kalla ett samhälle där någon obehindrat tar sig rätten att antasta en annans kropp fastän alla ser? Det får räcka nu. Vi kan inte fortsätta låta generation efter generation växa upp i en värld där våldtäkter är sådant som händer, där det gäller att akta sig. Vi ska inte behöva vara rädda för att gå ensamma hem om kvällarna, vi ska inte behöva oroa oss för att en kort klänning ska leda till ett övergrepp och vi ska kunna gå på konserter utan att någon tar trängseln som en sexuell invit.

Redan från första början bör det präntas in i varenda skalle att människor inte är objekt och att ingen har rätt att ta på någon annans kropp utan samtycke. Respekt är ledordet och det borde vara så självklart. Vi uppfostras till att inte stjäla, inte döda och inte slåss. Men få säger till sina barn att de inte får våldta. För vem ser sitt eget barn som en våldtäktsman? Knappast någon. Lika lite som någon tror att ett barn skulle mörda någon – men att avråda från att döda folk är en självklarhet.

Och lika självklart borde det vara att lära barn att var och en har rätt till sin egen kropp. I stället för att avfärda en liten pojkes försök att krama en motvillig flicka (eller tvärtom) som något gulligt och charmigt, borde man redan där säga stopp. Det är inte gulligt och charmigt om den andra personen inte vill det. Tvärtom är accepterandet av det ett sätt att underförstått visa att det är okej att fortsätta mot någons vilja. Och när barnen sedan blir äldre och kramarna och pussarna börjar följas av sex, finns den inställningen sannolikt kvar.

Samma sak gäller uppfattningen att kvinnor är viljelösa objekt till för männen, som i sin tur är byggda så att deras sexualdrift inte går att kontrollera. Det vet nog alla att inte stämmer. Men det är ett synsätt som berättigar argument som ”hon hade avslöjande kläder” och ”hon ligger runt så mycket”. En man som går med bar överkropp och har mycket sex skulle däremot aldrig anses vara ”okej” att våldta. Det är en snedvriden och ålderdomlig uppfattning, och att den är så gammal gör egentligen det hela ännu sjukare. Hur kan ett sådant tankesätt leva kvar så länge?

Nu, och inte en dag senare, är det dags att ändra på saken. Alltför lång tid har redan gått. Alltför många våldtäkter har redan skett och på tok för många passerar obemärkta. Våldtäktskulturen måste bekämpas och gå från verklighet till ett minne blott. En stor, utbredd skamfläck i historien.

Maria Snellman
maria.snellman@nyan.ax