DELA
© Nya Åland

Vi lever i en ny verklighet

Om det var riksdagsval nu, skulle valutgången då bli den samma som för ett halvt år sen? Skulle det främlingsrädda partiet få nära 18 procent av rösterna i landet och sitta på utrikesministerposten?

Eller skall frågan ställas på ett annat sätt: Skulle det främlingsrädda partiet inför ett val i dag ha uttryckt sig lika negativt till flyktingar som man gjorde för ett halvt år sen eller skulle man anpassa retoriken efter stämningarna i samhället?

Frågan är inte alls ointressant, men något svar har vi inte. Det vi vet är att folk runtom i landet verkar väldigt villiga att hjälpa samtidigt som det protesteras mot flyktingförläggningar ”på min bakgård”.

Kanske skulle ett val nu ge ett annat resultat än i april. Möjligheten/ risken finns också att de stora flyktingströmmar som nu kommer till Sydeuropa skulle skrämma nya grupper att rösta för en främlingsfientlig linje.

Det vi däremot kan mäta är opinionerna på Åland. Om en knapp månad är det lagtings- och kommunalval, där frågan om invandring och flyktingmottagning finns med. Det finns en liten udda grupp som hävdar att de som motsätter sig att Åland tar emot flyktingar är fler än många vill tro och finns på alla nivåer i samhället. De vågar bara inte visa vad de tycker!

Skall vi tro på det? Finns det någonting som tyder på att det kan vara så? Hur många kommuner är ovilliga att ta emot flyktingar? Landskapsregeringen träffar den här veckan företrädare för kommunerna för att gå igenom praktiska frågor i anslutning till ökad flyktingmottagning.

Hur många röster har höjts mot förslagen att ordna en flyktingförläggning på Åland? Om det inte handlade om byråkrati – sådan är nödvändig ibland – så skulle planerna på en förläggning redan vara på gång.

Vi kan för den skull inte slå oss till ro med att allt är bra. Så ser världen inte ut, inte ens på Åland. Det är väl tvärtom så att händelserna de senaste månaderna har väckt folk till insikt om hur illa det är och hur väldigt mycket vi alla behövs för att hjälpa till.

Stefan Moster , en tysk författare och översättare, som numera bor i Finland skriver i en mycket tankeväckande essä i Helsingin Sanomat om attityderna i Tyskland. ”Ibland har man fått skämmas för att vara tysk – som t ex i augusti 1992, när några hundra nynazister satte eld på en mottagningscentral för asylsökande i Rostock och några tusen snälla medborgare applåderade. /…/ Också i år har det bränts hus som var tänkta för flyktingmottagning. Förövarna är samma sorts gäng som i tiden i Rostock, men det finns en avgörande skillnad: medborgarna applåderar inte längre.”

I den nya verkligheten, med enorma mängder flyktingar har tyskarna, enligt Moster, insett vilket hemland de vill ha och vilket de inte vill ha.

Det har alltså skett en klar attitydförändring i Tyskland. Sannolikt också på Åland. Åland har nämligen inte alltid var öppet och tolerant, oberoende av vad man i dag vill tro. Det finns fortfarande en del som på grund av okunnighet kombinerad med rädsla känner obehag för människor som inte är födda i hembyn. Men de blir allt färre. Som i Tyskland.

Det man får hoppas på är att de minskar i antal också i resten av landet, så att regeringen vågar agera mänskligt och rakryggat istället för att kräla som en mask i dyn av rädsla för att tappa röster.

Eller för att citera Stefan Moster: Det är dumt att vara kritisk till en verklighet, som man inte kan ändra på.