DELA
© Nya Åland
Foto: Max Goldberg

Vi kan inte skylla på Trump

Ingen kan ha gått miste om att det snart är presidentval i USA. Som världens enda stormakt, en av världens största ekonomier och världens största militära makt så är det givet att valet har betydelse.
Aldrig har två kandidater varit mindre omtyckta, aldrig har valkampanjens största fokus legat på smutskastning och antagligen har kampanjen aldrig varit så här underhållande.

Hillary Clinton trampade rejält i klaveret i sin hantering av hemligstämplade dokument, men kanske än mer då hon snärjde in sig i i bortförklaringar i avslöjandets svallvågor. Clintons misstag går inte att förbise, men de kan ändå inte mäta sig med Donald Trumps. Hans uttalanden ofta starkt färgade av både rasism och misogyni – och kritiken rinner av honom som vatten på en gås. Sanningshalten i de båda presidentkandidaternas uttalande har analyserats. Tolv procent av Clintons påståenden är faktamässigt helt utan grund, vilket är mer än vart tionde uttalande. Men Trump slår henne ändå med hästlängder, 52 procent av vad som kommer ur hans mun saknar sanningsförankring.

Vi älskar att förfasas åt Trumps vedervärdiga uttalanden och handlingar. Somliga diktaturer ser Trump som demokratins fall, ”se nu vad de väljer när de får välja själva”. Men de facto verkar Trump tveka inför de grundläggande demokratiska principerna – att erkänna den andra kandidaten som vinnare ifall man själv förlorat. Vissa av hans anhängare är säkra – om Trump förlorar är valet riggat, om han vinner har valet skötts korrekt.

Trump ses av många som ett bevis på världens förfall. Men i verkligheten har det allra mesta av världens lidande ingenting med Trump att göra. Till exempel kriget i Syrien, svält, trafficking och klimathotet fanns alla innan Trumps kandidatur blev officiell. Man bör komma ihåg att USA:s politik baserar sig på Montesquieus tredelning av makten, vilket innebär att även om Trump skulle bli vald så är det för tidigt att säga exakt vad konsekvenserna skulle bli. Kongressen och högsta domstolen skulle förhoppningsvis kunna hålla honom på mattan.

Trumpifiering är ett modeord som har florerat i internationella medier men också nyligen i åländsk press. Vad betyder det? De allra flesta förknippar ordet med populism och den skadeverkan som Trump har på omvärlden. När det offentliggjordes att Bob Dylan är årets mottagare av Nobels litteraturpris talades det om en ”trumpifiering” av Nobelkommittén – att valet var populistiskt för att glädja allmänheten, men utan grund.

Att säga att Trump har skapat en trend vars effekter till och med syns på Åland är att vägra se sanningen. Populism har alltid varit en ingrediens i det politiska livet. Det går så långt tillbaka som antikens Greklands ”bröd och skådespel”.

Populism måste givetvis hanteras och motarbetas, men att tro på att rödhårig man på andra sidan Atlanten skulle påverka den åländska debatten är en tes helt utan grund. Att tro att problemen kommer utifrån är att skylla ifrån sig.

Trump är inte ett bevis på demokratins baksida, det är ett bevis på att populism är en av vårt samhälles största fiender.