Vi får inte glömma flyktingarna från Syrien
I vintras manifesterade vi för att Åland skulle öppnas för syrianska flyktingar. Inte mycket har hänt, men behovet kvarstår.
Samtidigt som vi följer utvecklingen i Ukraina näst in till minut för minut, pågår inbördeskriget i Syrien på sitt tredje år. Engagemanget för Syrien var stort tills krisen i Ukraina bröt ut, men den senaste tiden har intresset svalnat.
Det skrivs för lite om Syrien. Tidigare den här månaden meddelade FN-organet UNHCR att antalet flyktingar från det krigshärjade landet nu överstiger 2,6 miljoner. Bara till grannlandet Libanon har en miljon syrier flytt, hälften barn.
Den gigantiska flyktingströmmen sätter enorm press på länderna runt Syrien. Och allt för få länder bortanför de allra närmaste tar fortfarande allt för litet ansvar för de utsatta.
Tyvärr har medier av i dag svårt att hålla fokus på flera katastrofområden på samma gång. Likaså att behålla fokus på konflikthärdar där oroligheterna drar ut på tiden. Det är som att nyhetsvärdet sjunker med tiden, eller så blossar någon annan konflikt upp som ligger närmare oss och på så sätt intresserar oss mer.
Det är ett tråkigt konstaterande. Den massiva flyktingvågen, det brutala våldet och krigsbrotten som begåtts och som rapporteras fortfarande pågå i Syrien förtjänar mer av vår uppmärksamhet, även om Putin orkestrerar ett övertagande av ett land på gränsen till Europa.
Samtidigt är som bekant situationen för journalister svår i Syrien. Många journalister har fått sätta livet till, ytterligare många saknas. Men det gör det så mycket viktigare att vi fortsätter att rapportera om kriget.
Här på Åland var Syrienfrågan stekhet före jul. En stor samling människor manifesterade för att Åland skulle ta sitt ansvar för katastrofen och ta emot flyktingar. Det var en varm och positiv känsla som omfamnade torget i Mariehamn den där kvällen, höstkylan till trots.
Uppslutningen kring frågan fick också många politiker att agera i frågan. Man diskuterade hur många flyktingar olika kommuner kunde ta emot, hur finansieringen gentemot riket skulle gå till och när det kunde bli aktuellt.
Lågan har falnat sedan dess.
I dag är debatten om flyktingmottagande, som var så intensiv då, nästan obefintlig. Man får hoppas att det inte bara var ett spel för gallerierna och en potentiellt stor skara väljare, utan att arbetet pågår där ute. Om så är fallet är det bra, men samtidigt: det tar för lång tid.
Omvärlden måste snabbt bli bättre på att avlasta Syriens grannländer. Libanon har förvisso rest sig ur sin egen krigsaska, men är fortfarande under återuppbyggnad och knappast rustat för att ta ansvar för en miljon människor. UNHCR säger att situationen i Libanon ”förvärras av snabbt utarmade resurser och ett värdland som är så ansträngt att det är på väg att brista”.
Att skicka ytterligare ett land i mellanöstern in i kris är inget alternativ. Vi måste ta vårt ansvar, i EU, i Finland och på Åland.
Säkert kommer också nu samma argumentation som i höstas att lyftas fram. ”Det är bättre att hjälpa i närområdet”. ”Vi får ut mer av våra pengar där nere”. Men i ett land som Libanon som är så ansträngt av flyktingvågen att FN beskriver situationen som ”förkrossande” är inte det ett alternativ. De behöver avlastning.
EU-kommissionären Cecilia Malmström, på vars bord flyktingfrågor ligger, sa i SVT:s Agenda för någon vecka sedan att ”om alla tog lika många som Tyskland och Sverige kunde vi i alla fall hjälpa 150.000”. De många stängda gränserna i EU tvingar i stället många flyende från Syrien att via människosmugglare försöka ta sig olagligt in i unionen, ofta på ytterst riskabla sätt.
Vi måste behålla fokus på Syrien, vi kan göra mer.
