DELA
© Nya Åland

Vi betalar. Vi betalar. Flytta bara inte.

På denna sida har vi konstaterat, många gånger, att allting kostar.
Frågan är bara vem som betalar, och framför allt varför.
Tittar vi i vår gemensamma offentliga kassa betalar vi för varandra. I den inkomstöverföring som sker över skattsedeln finansieras vården, våra skolor, våra vägar, skärgårdsfärjor och omsorgen om gamla. Genom denna överflyttning av ansvar från familj och släkt till det starka samhället har vi utplånat (eller närapå) många av de klasskillnader och orättvisor som vårt land led av, och många länder i världen fortfarande tampas med. De rika är fortfarande rika, men de fattiga (jo, de finns) har det bättre.
Individens ansvar har minskat, liksom klanens, familjens och släktens. Det är inte patronerna som bygger vägarna och kyrkorna längre, utan vi alla tillsammans. Vi har frihet, tillsammans, men också ett stort ansvar.

Låt oss titta på detta ur två aspekter, som, om man följde en strikt marknadsekonomisk agenda (vilket inget parti på Åland gör), inte skulle få en cent, nämligen regional- och jordbrukspolitiken.
Regionalpolitiken, det är allt man genom den allmänna kassan och genom politiska beslut företar sig för att motverka den utarmning av periferin och den flyttningsrörelse mot städerna som marknadslogiken kräver. Under en lång tid har rörelsen bort från landsbygd och skärgård varit stark. I dag bor allt fler människor i stora städer, och allt färre på landsbygden.

På Åland finns ingen stor stad. Mariehamn är en liten småstad utan stora industrier eller riktigt stora företag. I ett större sammanhang hör hela Åland till periferin i regionen, och man kan med den utgångspunkten konstatera att hela Ålands självstyrelse alltmer kommit att handla om regionalpolitik, det vill säga att hävda att det finns ett värde i sig att det bor folk här. På samma sätt som man kan hävda om man bor på Kumlinge, Vårdö eller i Hammarland, att det finns ett värde för det gemensamma bästa i livskraftiga samhällen utanför centrum.
Skulle man inte politiskt vara överens om att de åländska regionerna ska leva, skulle inte landskapsandelssystemet se ut som det gör, för det finns ingen ekonomisk logik i att föra över pengar från en välmående region till en fattigare, bara för att folk ska stanna där och fortsätta kosta.

Jordbrukspolitiken, det är vårt gemensamma sätt att reglera matpriser, gynna inhemsk produktion och skydda vårt jordbruk mot konkurrens från producenter med bättre odlingsförhållande och/eller lägre kostnader än vi. EUs stödpolitik är visserlige snårig och hårt reglerad, men det är i den lilla springan mellan de stora direktiven och de små tillämpningarna som den lokala politiken skapas. Det finns påverkningsmöjligheter, men de kostar. Man måste prioritera.
De som kontinuerligt gnäller över stöden till jordbruket, att de är för stora, fel riktade eller för små kunde gärna komma med alternativ. I grunden är vi överens. Vi vill ha ett fungerande jordbruk på Åland. Som världen ser ut i dag så kostar det oss mer än att importera allt vi äter, men det smakar också. Vi har valt det. Vi vill det.

Alternativet är en landsbygd där ingen bor och åkrar där inget växer.
Allt förändras förvisso, och ska göra det, men tar vi Åland på allvar tar vi alla delar av Åland på allvar.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax