DELA
© Nya Åland

Vi älskar våra djur, men älskar de oss?

Det händer då och då att en hund attackerar någon, som synes helt oprovocerat. Vi blir chockade varje gång, för så skall hundar inte bära sig åt. Tycker vi.
I djurvärlden är det helt normalt att hannarna utmanar varann. Den som är störst och starkast får prinsessan och kungariket, reviret och honorna. Vargar, apor, hjortar – alla har de samma regler. Vi tycker inte det är konstigt.
Men hundarna skall vara annorlunda. Hundarna bor med oss, alltså skall de bära sig åt som vi.
Ofta gör de precis som vi vill. Det är en förutsättning för att kunna leva med dem, ha dem med ut i samhället. Men ibland gör de saker som vi inte alls förstår.

Nya Åland berättade i går om två fall där en husse på promenad med sin hund har attackerats av en lös hund.
Varför hundarna gick till attack vet vi inte. I det ena fallet handlade det dessutom om en bekant hund, som inte tidigare hade ställt till med några problem.
Det sannolika är att det var hundarna, inte ägarna, som var målet för de attackerande hundarna. En tillfälligt förvirrad hundhjärna uppfattade dem tydligen som utmanare, inne på fel revir och då måste de sättas på plats.
Hur det ser ut i naturen vet vi efter att ha sett otaliga naturfilmer. Alfahannen visar tänderna och den underordnade hannen blottar strupen för att visa att han vet sin plats. Och så slinker han iväg med svansen långt indragen mellan benen.
Hur gör man när en hund är lös och den andra kopplad? Den som är kopplad skall modigt försvara sin husse eller matte, har i vilket fall som helst ingen chans att springa undan med svansen mellan benen för att visa sin underdånighet. Vet inte säkert vem han skall underordna sig, husse/matte eller den andra hunden.
Det är upplagt för att gå på tok.

Om vi människor dessutom inte förstår att våra hundar inte är som vi så är det också upplagt för att gå på tok.
”Han är så snäll, han vill bara hälsa”, säger någon vänlig matte eller husse om hunden som hoppar och slickar ett litet barn i ansiktet. Barnet blir dösförskräckt och sätter igång med att galltjuta. Hunden blir rädd och gläfser ifrån sig.
Eller en hund sitter kopplad utanför butiken, tillsagd av matte eller husse att hållas på plats. Ett litet barn tycker hunden är gullig och går fram för att klappa den. Vad händer? Förhoppningsvis ingenting. Men vi vet inte säkert. Ett litet barn kan inte tyda tecknen om hunden visar att den inte vill ha sällskap.

Kunde händelserna som vi berättade om i går ha undvikits? I det ena fallet hade hunden smitit ut, det var inte ägarnas avsikt att den skulle springa lös. I det andra fallet vet vi inte varför hunden sprang lös.
Det händer misstag, det sker olyckor. Vi kan inte i alla sammanhang gå säkra för sådant. Men tanken är att eliminera riskerna så långt det går. Ett sätt är att inte med avsikt låta hundar springa lösa där man vet att det rör sig andra människor och hundar. Ett annat är att aldrig gå fram till en främmande hund om inte ägaren är där.
Alla håller kanske inte med om det här. Stora hundar behöver mycket motion, de måste få springa av sig. Annars mår de dåligt.
Jodå. Men har man valt att hålla sig med en stor hund så har man säkert också tänkt på hur den passar in där man bor, var man kan rasta den så som rasen kräver. Man kanske kan köra till någon plats utanför tätbebyggelsen och träna apportering. Men, som polisen påpekar i vår artikel, hunden skall hållas under sådan uppsikt att den hindras löpa lös och ofreda vilt när det inte är jaktsäsong.
Människor och hundar är inte vilt, men får för den skull inte ofredas. Och det gäller året runt.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax