Verklig förändring kräver radikala åtgärder
Kvotering för kvinnor och män i lagtinget – kunde det vara något? Åtminstone är det en intressant diskussion om det plågsamma faktum att bara 26,6 % procent av lagtinget består av kvinnor.
I en intressant diskussion på Facebook tar lagtingets mångåriga fullmäktigeordförande, moderaten Tage Silander upp frågan om hur man ska komma tillrätta med den skeva könsbalansen i lagtinget.
Han föreslår, kanske bara som en provokation i en nätdiskussion, att lagtinget helt enkelt kvoterar in 15 män och 15 kvinnor, så har man löst det problemet.
Den diskussionen är lika gammal som kvinnorörelsen, säkert äldre. Den förs i alla sammanhang där en maktmässig minoritet av olika orsaker inte får en rättvis och balanserad representation.
Det kan gälla ras, etnisk grupp, religion, kön, vilka grupper som helst som är tillräckligt stora och tillräckligt underrepresenterade för att krav ska resas på att man ändrar strukturen så att man tvingar fram rättvis representation.
Det är inte populärt. Motargumentet är alltid att man inte kan låta kön, ras, språk eller något annat gå före kompetens, och att det måste vara folket som väljer i en demokrati.
I de fall då man talar för att kvotera in kvinnor läggs skulden för den misslyckade könsbalansen regelmässigt på kvinnorna, antingen för att de inte röstar på kvinnor (som om det vore en angelägenhet bara för kvinnor, och fullt naturligt att män ska rösta på män), eller för att de kvinnor som ställer upp inte är tillfyllest som kandidater, inte profilerat sig tillräckligt eller varit tillräckligt påstridiga.
Djupare än så går analysen sällan, medan orsakerna till den skeva representationen för hälften av jordens befolkning naturligtvis ligger mycket djupare.
De nordiska länderna är bland de mest jämställda på jorden. Vi har starka och väl fungerande demokratier. Ändå är det knappt 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Den tiden är bara en andeviskning borta då kvinnor inte ansågs kapabla att hantera pengar, att fatta egna beslut eller att jobba utanför hemmet.
Bara lite längre bakåt i tiden betraktades kvinnor som egendom, tillhörig sin far, bror eller man.
Det är alltså inget att förundras över att tankemönstren inte hunnit med förändringen, alldeles särskilt som kvinnor i politiken oftare ifrågasätter om det sätt att arbeta politiskt som varit rådande alltid är det rätta. Nya perspektiv, nya sätt att diskutera, nya frågor har kommit upp på bordet i takt med att kvinnor kommit med i politiken.
Den som tvivlar kan bara titta på hur ofta barnomsorg debatterades i lagstiftande församlingar innan kvinnorna kom in i politiken och började yrkesarbeta.
Betyder det alltså att man borde ta det lugnt och låta förändringen ha sin gilla gång under de kommande 100 åren, för att så småningom närma oss en jämnare könsfördelning?
Svaret är nej. Verkligen inte.
Om det är något kvinnorörelsen har visat, som medborgarrättsrörelsen i USA visat, som den arabiska våren visat, så är det att stora förändringar kräver ett visst mått av radikalism, av vilja att ställa saker på huvudet och både spotta och svära i kyrkan.
Varför inte diskutera, åtminstone det, kvotering till lagtinget? Varför inte markera att man inte bara lite allmänt känner olust inför det faktum att halva befolkningen representeras av 26 % i parlamentet.
Om denna valrörelse och det jämställdhetsresultat vi nu har bara sjunker undan, så kommer vi att ha exakt samma läge om fyra år.
Kom igen, nya lagting, gör något åt det.
