DELA
© Nya Åland

Vem vill stoppa journalisters arbete?

Måste en journalist veta om en intervjuad talar sanning eller inte för att själv gå fri från ett eventuellt åtal senare?
Och hur skall det gå till?
Det här är inte helt nytt, jag skrev om samma sak för ett antal månader sedan. Men det är aktuellt.
Landskapsåklagaren har åtalat ett par, som i tidningen Åland har uttalat sig kritiskt om en husförsäljare. Paret i fråga säger att de inte har sagt det som står i tidningen, utan att det är journalistens påhitt och tolkningar.
Journalisten är inkallad som vittne.
Om rätten mot journalistens påstående kommer till att paret inte har uttalat sig på det sätt som sägs i tidningen, vad händer då? Kan åtalet för ärekränkning då flyttas över från paret till journalisten?
Om det är så, så måste journalisten redan som vittne kunna försvara sig, bevisa att det som står i tidningen stämmer med det som har sagts.

Det blir en ohållbar situation för inte bara den här journalisten utan för alla journalister. Hur skall man kunna bevisa att det man skriver är sant?
Skall man spara sina anteckningar och i så fall hur länge? Kan man efter 2-3 år tyda det man har rafsat ner under en intervju? Det är inte kalligrafi man sysslar med när man gör anteckningar.
En del material är källskyddat. Personer har uttalat sig under löfte om att inte citeras eller nämnas vid namn. Källskyddet är stadgat i lag, inte kan journalisten då för rätten visa upp anteckningar som kan avslöja vem som har uttalat sig.
Borde journalister gå över från penna och block till bandspelare? För att kunna bevisa att det som står i tidningen stämmer med de uppgifter journalisten har fått.

Men även om journalisten kan visa att anteckningar och tidningstext stämmer överens så finns det oklarheter i vad som gäller.
I det nu aktuella fallet säger åklagaren så här:
”Vi sitter här i dag för att reda ut om paret har sagt det som de uppges ha sagt och om det som sagts är sant eller inte.”
Om rätten kommer till att paret har sagt det som uppges i tidningsartikeln, men att det inte är sant, i vilken mån anses då journalisten ha medverkat till att sprida en lögn?
Det finns saker man som journalist rent instinktivt låter bli att skriva, för att man vet att det inte är sant. Om någon till exempel påstår att grannen, som man legat i fejd med de senaste 30 åren, har tagit livet av sina föräldrar så kommer det inte i tryck, åtminstone inte utan att det först kontrolleras upp.
Men det finns så väldigt mycket annat som man inte kan veta och som inte heller går att enkelt kontrollera.
Ingen kan ha någonting emot att journalistiken är seriös, men en seriös journalist måste inom rimliga gränser kunna skriva vad folk säger utan att riskera åtal.
Om allt fler journalistiska alster av olika orsaker hamnar i rätten så leder till att folk inte vågar uttala sig, alternativt att journalister inte vågar skriva. Eller båda. Slutresultatet blir tandlösa, räddhågsna alster. Är det vad vi vill ha?

Det sker övertramp, det vet vi alla, men ytterst sällan av den seriösa dagspressen. En journalist som går för långt tappar i trovärdighet och tas inte längre på allvar. Det betyder slutet på karriären. Det är inget man gör med vett och vilja.
Trots det skall man självfallet kunna granska det journalisterna ger ifrån sig. Men om man är ute efter nya riktlinjer för hur journalistiken skall se ut, är det då i tingsrätten de linjerna skall dras upp? Borde det inte ske inom ramen för en bred samhällsdebatt, där alla sidor kommer till tals?
Medierna motsätter sig garanterat inte en sådan debatt.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax