DELA

Vem värnar rättssäkerheten när inte polisen gör det?

Hur mår rättsstaten? Inte så bra, om man får tro de som ger ton åt allmänheten.
Rättvisans kvarnar maler långsamt på i utredningen kring människohandelsfallen på Åland. Gång efter annan omhäktas krögarparet. Utan att bevis presenterats och i strid med Europadomstolens riktlinjer hävdar försvaret.
I tidningarnas insändarspalter och runt köksbord förfäras folk över hur hårt polisen slagit till mot paret, hur de nekas träffa sin äldste son och att de tvingas sitta häktade bortom havet i stället för i sin hemstad.
Kort sagt: förtroendet för rättsstaten är rubbat. Och det är verkligt dåliga nyheter.

Man kan med rätta fråga sig hur det har blivit så här, men man kan också väldigt lätt komma fram till svaret: brist på information. För trots att den finska (och därmed också den åländska) polisen antagit riktlinjer om att myndigheten ska bli en öppnare myndighet så sluter sig centralkriminalpolisen som en mussla i det aktuella fallet.
Självklart måste viss förundersökningssekretess råda, självfallet kan det skada det kommande åtalet om allt för många detaljer läcker ut och färgar blivande vittnen.
Men lika självklart och självfallet borde CKP kunna räta ut åtminstone de mest uppmärksammade frågetecknen.
Redan för ett par veckor sedan ställde Nya Åland en rad frågor till förundersökningsledaren Nina Karapuu. Vi undrade bland annat:
n Varför skickar CKP ut ett pressmeddelande som inte stämmer om att ”offren” skulle ha sökt sig till hjälpcentralen i Joutseno?
– Vem var messet om att Måtar jävats egentligen adresserat till?
– Varför är det farligare för utredningen om den 15-årige sonen träffar fadern än modern?
– Hur kan utredningsledare Nina Karapuu veta att de tre ”offer” som jobbar kvar i företaget är rädda för den kvinnliga företagaren om de inte har förhörts?
– När räknar CKP med att förundersökningen är klar och när räknar CKP med att de misstänkta kan släppas?
– Vilka fakta styrker misstanken om människohandel?
– Har CKP meddelat den kvinna som yrkar på ersättning att det inte blir några pengar om företaget går i konkurs?
Svaret blev att inget svar kommer förrän åtal väcks.

Låt gå för att Nina Karapuu till vissa delar inte vill visa sina kort, och till andra delar säkert helst vill glömma sina fadäser (främst messet). Men det underbygger alla de tongångar som under sommaren synts i debatten.
Att bemöta alla frågor med tystnad, så som CKP nu gör, leder bara till nya frågor. Frågor leder till tvivel och till slut så börjar folk ifrågasätta om det samhälle vi lever i verkligen är rättssäkert.
Att bemöta kritik och frågor med tystnad eller helt avfärda dem som irrelevanta är inte att ta rättsstaten och rättssäkerheten på allvar. Och om inte polisen tar dessa för demokratin så grundläggande principer på allvar är vi verkligt illa ute – för vem ska då göra det?

Principen om att polisen i möjligaste mån ska vara öppen med information, så som polismästare Teijo Ristola förkunnade på sin första pressträff i våras, är alldeles lysande.
Men det räcker inte med att skriva ned riktlinjen i ett kompendium och slå sig för bröstet. Den måste spridas i organisationen – också till dess mer hemliga delar – och framför allt måste den användas.
Då kommer förtroendet för rättsstaten att stärkas. Just nu blir det svagare.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax