DELA

Vem tar tag i frågan om bilparken?

Gamla bilar, få cykelvägar, tomma bussar. Vem gör något?
Danne Sundman (MSÅ) skrev i en insändare i förra veckan om att Åland borde satsa på skrotningspremie på samma sätts om man gör i Finland. Liknande åtgärder har också gjorts tidigare med framgång.

Sundman skrev också att landskapet måste underlätta för cyklister och skapa bättre förutsättningar för kollektivtrafik, samt förbereda för bilar drivna av alternativa bränslen.

Alla goda insikter, och det bästa i Sundmans insändare kom sist: att Moderaterna kommer hålla dessa frågor högt på dagordningen efter valet i höst.

I en underdimensionerad landskapsregeringsförvaltning kommer vissa frågor obönhörligen i kläm. Vi kan bara hoppas att det är så med dessa frågor. Alternativet är att ingen velat ta tag i dem, och det vore illa. Med jämna mellanrum har frågan om hur landskapet borde kunna förvandlas till ett elbilarnas förlovade land väckts och ivrigt debatterats. De allra flesta kommer med förtjusta hejarop.

Sedan görs – ingenting.

Laddstolpar, bidrag till bensinstationer som bygger pumpar för alternativa drivmedel (etanol, gas) och bidrag till köpare av bilar som drivs med alternativa bränslen är alla enkla, snabba åtgärder.

Vi har dessutom på Åland en föråldrad bilpark. Och precis som Danne Sundman skriver i sin insändare är det ljusår mellan en 30 år gammal bil och dagens nya när det gäller såväl miljövänlighet som säkerhet.

Under trycket från hotet att, främst, EU-länderna kraftigt ska skärpa sina krav på utsläpp har bilindustrin de senaste 10-15 åren gjort enorma förbättringar av hur mycket bilmotorerna släpper ut. De skulle kunna ha gjort mer, exempelvis har man ofta valt att bibehålla prestandan, men förbrukningssiffrorna mellan dagens motorer och 90-talets skiljer sig kraftigt åt.

När det gäller säkerhet har aktiva system som ABS-bromsar, antisladdsystem, kollisionsvarnare, vingelvarnare, självbromsande system blivit allt vanligare som standardutrustning i bilarna sedan sent 80-tal och framåt. Även den passiva säkerheten har förbättrats med fotgängarskydd, bättre absorberingsszoner som tar upp kraften vid krockar och lättare men starkare balkar i bilarna. Inte minst EuroNcaps krocktester har satt fokus på hur viktig säkerheten är.

Det är ljusår mellan dagens och gårdagens bilar. Både för att minska utsläppen, och för att minska riskerna i trafiken, vore en skrotningspremie, som är knuten till ett nybilsköp, enm väldigt bra idé.

Men , precis som Sundman skriver, är den största insatsen för miljön förstås att inte förbruka fissila drivmedel alls, och i stället ta cykeln eller gå. Det funkar inte för alla, men i tätorten borde valet göras lättare genom fler gång- och cykelbanor, bättre underhåll av desamma och kanske också cykelfiler på vägarna där det inte går att bygga GC-vägar.

Och så har vi kollektivtrafiken, det som orsakat sån debatt i främst Mariehamn. Här borde en rejäl samordning mellan landskapet och kommunerna genomföras så att ett effektivt och – framför allt – kundanpassat kollektivtrafiknät kan byggas upp. Det är uppenbart för alla och envar som ser dagens tomma bussar att systemet inte fungerar. Varför? För att det inte utgör ett vettigt alternativ till bilen.

Moderaterna har som avsikt att göra detta till en valfråga. Vi får hoppas att de andra partierna hakar på.

<”Byline tfn”>