Vem talar de ungdomar med som inte talar med någon?
Hur många ungdomar har någon att tala med? Någon som de vågar tala med?
En undersökning i riket ger förskräckande resultat. Är det lika illa här?
En enkät i riket om hur skolelever mår visar att var tionde högstadieelev i huvudstadsregionen inte har någon nära vän. En ungefär lika stor grupp meddelar att de inte kan tala förtroligt med sina föräldrar.
Är det samma grupp ungdomar? Vem talar de i så fall med?
Siffran är förskräckande stor. Tio procent av ungdomarna i klass 8 och 9 i grundskolan samt i årskurs 1 och 2 i gymnasiet och i yrkesskolan har ingen alls att tala med om saker de funderar på, om saker som är bra och saker som är dåliga.
Har inte eller vill inte ha, förmår inte ha.
Om det hade handlat om en procent, en av hundra, så hade det känts mer som de flesta av oss antagligen tror att världen ser ut. Men en av tio!
Att de ensamma pojkarna är nästan tre gånger fler än flickorna förvånar kanske inte lika mycket. Vi har fått vänja oss vid att det oftast är unga pojkar som har problem, eller kanske är det så att det syns på ett annat sätt än hos flickor.
Vem talar dessa ensamma ungdomar med? Var skapar de sin bild av hur livet och världen fungerar?
Nätet.
På nätet kan man ha kontakt utan att ha kontakt, det vill säga utan att bli personlig. Den som av olika orsaker inte vill anförtro sig åt någon i sin närhet, kanske av rädsla för att bli sviken, den kan anonymt lägga fram sina tankar och funderingar på nätet.
Vad händer när en grupp ensamma, vilsna, en del mobbade, osäkra ungdomar diskuterar anonymt med varann? Hur ser deras verklighet ut? Inte liknar den vår!
Vi har sett några rent förfärande exempel på hur det kan gå. Varje gång höjs röster för att något måste göras. Men vad?
Nu skärps villkoren för att få vapenlicens, något som Finland till nyligen har kämpat hårt emot i EU. Hur skall den trovärdigheten tolkas?
Nu förväntas läkarna anmäla om någon inte är balanserad nog att hantera vapen. Läkarna gillar det inte alls, av begripliga skäl. För om något händer efter det, vem läggs då skulden på? Någon måste ju få skulden, annars är vi inte nöjda.
Det gäller alltså att mota Olle i grind, ta i problemet innan det hinner bli ett problem.
På rikssidan har man faktiskt ett sådant program nu, ett stödprogram som fångar upp unga män med olika slag av problem med studier, bostad, mänskliga relationer och hälsa. Också alkohol- och drogproblem, depressioner och allmän oro kan tas upp.
Där finns det ett väldigt naturligt sätt att nå den här gruppen – dels vid uppbåd, som omfattar hela årskullar, dels fångar man upp dem som av olika orsaker hamnar utanför eller avbryter sin värnplikt eller civiltjänstgöring.
De myndigheter som är involverade hävdar att också ett kortvarigt stöd påtagligt kan förbättra det psykiska välbefinnandet hos en ungdom. Programmet är nytt, så några revolutionerande resultat kan ännu inte redovisas. Men det kan definitivt vara ett steg i rätt riktning.
Frågan är hur genomföra något motsvarande på Åland? Finns det något naturligt sätt att nå ut till alla ungdomar och fånga upp dem som är på glid mot utanförskap?
Behövs det överhuvudtaget eller har skolorna så bra koll att man där kan fånga upp ungdomar i riskzonen? Känner lärarna sina elever och är de redo att gripa in?
Det naturligaste skulle vara att föräldrarna har den kontrollen, men föräldrar är lätta att lura för att de gärna vill tro det bästa. Och ungdomar kan vara nog så förslagna om de vill dölja något.
Vi kan förbjuda vapen, vi kan förbjuda droger men vi kan inte förbjuda världen. Vi kan bara försöka göra det bästa av den. Om enda sättet är att tränga sig på, inte låta folk dra sig undan, då är det det vi måste göra.
Det kräver litet mod, för det stämmer inte riktigt med den uppfostran vi har fått. Men kanske är det också så att vi använder uppfostran, artighet, som en ursäkt för att inte lägga oss i.
Det kan kännas obekvämt, men vi är beroende av våra ungdomar. Vi har inte råd att låta dem fara illa.
