Vem styr vad våra ungdomar studerar?
På Åland går debatten het om gymnasiereformen
och huruvida alla skolor skall omfattas av den. Lärare och elever vid Ålands lyceum är påtagligt ovilliga att ingå i reformen, men vad är det som får ungdomar att välja olika skolor?
På rikssidan pågår som bäst en diskussion om vad som styr de ungas studier och inriktningen av studierna. En undersökning i Åbo visar att beslut om barnens framtida studiebana i en del fall fattas redan i lågstadiet. Och då är det inte barnet som styr utan hemmet.
När det sedan är dags att fortsätta i gymnasiet så väljs det med stor omsorg av de familjer som vill att barnet, ungdomen satsar på en akademisk karriär. Det skall vara ett gymnasium med gott rykte, vilket är liktydigt med att studenterna som utdimitteras har höga betyg.
På Åland finns bara ett gymnasium, så det går inte att tävla om vem som går i det ”finaste”. Men vad är det som avgör i vilken mån ungdomarna väljer gymnasiet eller satsar på en yrkesutbildning? Vet vi det?
Undersökningen ovan visar alltså, föga överraskande, att det är hemmen som styr.
Eller det kanske borde vara överraskande.
På 1960-talet, före grundskolan och de statsgaranterade studielånen, var det inte så många arbetarbarn som via studenten fortsatte med universitetsstudier. Det var i många fall lättare att stanna i den miljö man var van vid än att bryta ny mark. Än mer ovanligt var det att barn till föräldrar med högskoleutbildning satsade på en praktisk yrkesutbildning. Men det var ju inte heller där det var brist på folk i det efterkrigstida Finland.
Så kom grundskolan, som skulle ge alla en likvärdig start. Det gavs möjlighet till studielån, så att man inte var beroende av att föräldrarna hade råd. Och ungdomarna kunde då som nu hjälpa till själva med att ta sommarjobb.
Vägen var alltså öppen för alla med läsbegåvning, som det hette, att studera vidare. Att ”bli” någonting. Utbildning uppmuntrades allt mer och sågs som dörren till en nog så viktig social cirkulation i samhället.
Visst utbildar sig ungdomar mycket mer nu än förr. Men undersökningen på rikssidan visar tydligt att barn till föräldrar med låg utbildning mera sällan än andra söker sig till högre utbildning. Än mindre lockande blir det när studier på universitet och högskolor inte längre är en garanti för att man får ett högavlönat arbete efter år av slit under knappa omständigheter.
Kan detta leda till att den sociala ojämlikheten i samhället ökar? Det är den allvarliga frågan. För så vill vi inte ha det.
På Åland har det aldrig funnits en utpräglad klass av akademiker, vars barn automatiskt också har blivit akademiker. På Åland har det funnits folk med mer pengar och folk med mindre pengar, men i övrigt har skillnaderna inte varit så stora. Sociala klyftor som inte går att överbrygga skall inte finnas i ett litet samhälle, där alla känner alla.
I början på 1960-talet var antalet studenter per år från lyceet möjligen ett 20-tal – rikemansbarn och några begåvade, ansågs det litet elakt. Nu avlägger långt över hundra lyceister gymnasie- eller studentexamen varje år. Det är en enorm ökning i ett så pass litet samhälle. Delvis beror ökningen på bättre kommunikationer, men grundskolan spelar helt klart den största rollen. Vad vet vi mer? Vet vi vilka elever som söker sig till lyceet? Vilka som går till yrkesutbildning och varför de gör det? Hur många börjar jobba direkt efter grundskolan och varför?
I samband med gymnasiereformen har lärare och elever i Ålands lyceum protesterat mot att lyceet blir en del av gymnasieskolan. Man hävdar att reformen äventyrar nivån på utbildningen. Så har det inte varit tänkt och knappast har reformen heller presenterats på det sättet. Därför är reaktionen intressant. Finns det trots allt en spirande akademikerklass också på Åland. En grupp som värdesätter den akademiska utbildningen men kanske samtidigrt också drar upp en gräns mellan ”oss” och ”dem”. Självfallet utan att för den skull förneka att det i ett samhälle behövs kunskaper av olika slag och på alla nivåer.
Någon dag när Åsub har för litet att göra skulle det vara intressant att få veta litet mer om vilka ungdomar som går vart, och varför.
