DELA
© Nya Åland
Foto: Lisa Bergkvist

Vem slänger mina plastpåsar i sjön?

Regeringen arbetar med att göra Åland hållbart. Det är bra – och nödvändigt. Än så länge har man satt vackra ord till pappers, men vi ser fram emot konkreta tips och råd innan arbetet är slutfört.
Inledningsvis en Brasklapp: Det här är en rent personlig text. I den mån någon tycker annorlunda, lägg det inte Nyan till last.

För 60–70 år sen talade man inte om hållbarhet, men levde långt enligt det. Det var efterkrigstid, ont om det mesta, så man tog tillvara allt naturen gav plus att man gav tillbaka. Vi barn samlade tidningar, som fördes till pappersinsamlingar runtom i bygderna och så fick vi en peng för det. Av gamla tidningar gjordes nya tidningar.

Om man gjorde på samma sätt med glas och metall minns jag inte, däremot nog att pappersinsamlingen så småningom upphörde när alla blev litet rikare. Den behövdes inte.

Nu behövs den igen, sen länge. Inte för att det råder brist på råvara just nu utan för att vi inte vill lämna en skövlad jord efter oss. Så vi återvinner och återvinner, inte bara papper utan all som går, och känner oss präktiga. Tills EU kom på att vi skall sluta använda plastkassar. Hur återvinner man utan plastkassar? Ok, vi har sett skräckbilder av hur plast förorenar världshaven – det ser rent vidrigt ut. Men inte är det mina plastkassar som ligger där. Om det är, så vill jag veta vem som har slängt dem i sjön.

Så här går det till med plastkassar i vårt hushåll.

När jag går till butiken har jag med mig en tygkasse. Det har nästan alla tanter. Men i butiken behöver jag någonting att placera äpplen, jordärtskockor, purjo, lök, tomater (på försommaren) och andra lösviktsprodukter i för att kunna väga dem. Man kan köpa små tygpåsar för ändamålet, men dem glömmer man ta med sig nästa gång.

När påsarna är tömda hemma tar jag tillvara dem som ser rena ut, snurrar ihop dem och lägger i en låda. Tar fram efter hand som jag behöver svepa in nånting innan det hamnar i kylen. Återanvändning. När påsarna inte längre än prydliga hamnar de i soppåsen.

Soppåsen i sin tur är också något jag har fått med mig hem med varor i. Ibland åker jag via butiken utan att ha varit hem först efter kasse, ibland handlar jag i andra butiker och får varorna i en plastkasse. De kassarna viks ihop, sparas och placeras efter hand i hinken för sopor, dvs brännbart.

Stadiga påsar används för tidningar och kommer tillbaka hem efter att tidningarna har hamnat på återvinningen. Några av dem har säkert varit tio vändor till återvinningen vid det här laget. Alternativet till allt detta skulle vara att köpa rullar med påsar. Inte minskar det mängden plastpåsar i hushållet.

Mina plastpåsar återanvänds med andra ord tills de är smutsiga eller utslitna och hamnar då i tunnan för brännbart, som för oss i Mariehamn tas om hand av Renhållningen. Hur kan de påsarna komma åt att förorena världshaven? Eller ens Svibyviken?

Maken, som har varit mer på rörlig fot än jag, hade större förståelse för EUs och miljöaktivisternas krav efter ett besök i Somaliland för ett par år sen. Där var landskapet utanför stadscentrum ljusblått, behängt med kringflygande plastkassar från butikerna. Där är en kampanj på sin plats. Kenya har i dagarna – av samma orsak? – förnyat sitt förbud mot plastpåsar.

Men här? Någon behöver förklara. Men i övrigt, ja. Vi behöver ta tillvara, återanvända och på köpet få känna oss litet duktiga.

Vid frukt- och grönsaksdiskarna brukar en tidigare Nyanmedarbetare och jag stöta ihop när vi springer runt för att väga våra frukt- och grönsakspåsar. Han hade senast en helt strålande idé, som jag nu stjäl och vidarebefordrar.

Börja väga ekologiska produkter i kassorna, så kunderna slipper hålla koderna i minnet medan de letar efter en våg. Det skulle garanterat öka försäljningen av ekologiskt odlat, vilket i sin tur bidrar till ökad hållbarhet. Elegant!