DELA
Foto: Ida Jansson

Vem ska skapa ett tryggt Åland?

Förmedlar svartklädda, anonyma figurer med kängor på fötterna trygghet genom att göra offensiva, nattliga vandringar?

Tveksamt, det finns andra vägar att gå för att skapa ett tryggt Åland.

 
Vi vill alla ha ett tryggt Åland. Ett Åland där man kan gå ensam på gatorna efter mörkrets inbrott utan att behöva blicka över axeln och vara orolig att något ska hända en på vägen hem.

På fasta Åland är polisen på plats inom några minuter om något händer. Vid krogstängning är polisen närvarande och väktare och ordningsvakter bidrar till att hålla ställningarna.

På Åland finns ett flertal frivilliga aktörer, såsom Fältarna och Vuxna på stan, som vill hjälpa polisen att säkerställa den här trygghetetn, bibehålla ordningen och förebygga kriminalitet. I veckan började en för Åland ny organisation patrullera. På deras agenda står att förhindra misshandel, drogförsäljning och främja tryggheten.

Det låter lovande, men frågan är om de bidrar med det de utlovar. Behövs det verkligen fler grupper som övervakar våra gator? Eller kan det ha motsatt effekt, att det ökar känslan av otrygghet på gatan?

Det man har märkt med Fältarna och Vuxna på stan är att deras närvaro och tillvägagångssätt är familjärt, vilket också blir deras styrka. Ungdomar hälsar, kommer fram och pratar med de vuxna. De blir nästan en i gänget.

Trygghet är A och O om man vill patrullera på gatorna om nätterna. Till trygghet hör att man känner ett nära förhållande till de vuxna och närvaron av dem känns naturlig.

Patruller som rör sig ute nattetid för att, enligt dem själva, förebygga kriminalitet som narkotika och överfall bör ha en klar agenda hur de förmedlar trygghet. Kan man inte göra det med sin närvaro har man misslyckats och borde kanske tänka över sitt tillvägagångssätt.

Det är relativt tryggt på åländska gator, en ökning av patrullerande grupper kan ha en motsatt effekt och man upplever att det är otryggare än det i verkligheten är. En onödig skräck sprids i samhället.

För att hjälpa till att göra det åländska samhället tryggt för alla behöver man inte gå med i ett medborgargarde som har en väldigt offensiv strategi och som till på köpet har ett ursprung i nynazistiska värderingar och vars medlemmar dömts för misshandel.

Man kan med sunt förnuft göra sin medborgerliga plikt och ingripa vid pågående brott och inte tveka att tillkalla polis. De frivilliga organisationer som länge funnits på Åland och hjälpt till med tryggheten uppskattar säkerligen förstärkning.

Det går självklart bra att som civilperson hjälpa polisen med den allmänna ordningen om man känner att det behövs, men då finns det saker man bör tänka på. Man har såklart inga befogenheter som myndigheter har, men däremot har man enligt lag rätt att gripa en person man misstänker gör sig skyldig till ett brott som kan ge fängelse eller om brottet är till exempel lindrig misshandel och snatteri (2 kap. 2 § Tvångsmedelslagen).

Men man ska ju förstås inte skjuta en äppeltjuv. Trots rättigheterna att man har rätt att gripa en person, ska man tänka att åtgärderna ska vara i proportion till brottet.

Risken finns att man ger sig in i en situation som kan leda till att man själv sitter på bänken på polisstationen efter att ha vidtagit onödigt stora åtgärder.

Ålänningar har en låg anmälningströskel och ringer gärna polisen i många situationer innan man gör något själv. Stöter man på en misstänkt kriminell akt är det på sin plats att göra en riskbedömning, avvakta, kanske följa efter.

Är det något man kan ingripa i utan att äventyra sin egna säkerhet är det fritt fram att göra det för att sedan koppla in polisen.

Polisens uppmaningar när det kommer till att hjälpa till med ordningen är alltså följande:

1. Bedöm situationen.

2. Ring 112.

Som sagt är polisen på plats inom några minuter.

Trygghet är vad vi alla strävar efter, här kan alla dra sitt strå till stacken på olika sätt. Men svartklädda, anonyma figurer som i grupp patrullerar gata upp och gata ned med offensiv inställning får motsatt effekt.