DELA

Vem ska man tro på när det är så här?

Vi går mot slutet av den sittande regeringens mandatperiod och den sittande oppositionens tid som kritiker utan ansvar.
Väljarna ska nu övertygas om antingen att regeringspartierna tillsammans eller var för sig gjort ett bra jobb, eller att oppositionen är ett fullgott, kunnigt och ansvarsfull alternativ.

Om vi först tittar på regeringen kan vi konstatera att:
1. Liberalerna haft majoritet i landskapsregeringen, 4-3. Det man velat driva igenom har man haft möjlighet att göra, med undantag för det som inte mäktats med, eller som skulle ha fällt regeringen.
2. Ju längre regeringssamarbetet pågått desto större har slitningarna blivit mellan Centern och Liberalerna. Det är Centern som fått ge med sig, på punkt efter punkt.
3. Centerns problem i dag är att partiet är så oerhört splittrat. Att så snabbt och kuppartat göra Harry Jansson till partiordförande var ett misstag man kommer att få äta upp.
4. Liberalernas problem är tudelat. Missnöjet med sittande regering faller på Liberalerna. Kritiken handlar inte så mycket om det man gjort, utan det man inte fått ur händer, samt det faktum att partiordförande Viveka Erikssons ledarskap i långa perioder varit nära nog osynligt. Helt avgörande blir det förstås huruvida röstmagneten Gunnar Jansson ställer upp för en period till eller inte.

I opposition handlar det inför val om att framstå som ett konstruktivt regeringsalternativ. Det är en annan sak än att driva ettrig oppositionspolitik.
Bäst hittills går det för Obunden samling. Motorn är Danne Sundman och Gun-Mari Lindholm, som med åren bakat ihop partiet kring en borgerlig politik som lånar djupt ur den traditionella socialdemokratins prioriteringar.
Moderaterna försöker och försöker, och bygger regeringsbroar till Liberalerna så hammarslagen dånar, men man har än så länge en väldigt blek laguppställning och riskerar förlora slaget om högerväljarna till Obundens samling. Johan Ehn är snäll och bra, men räcker det?

Ålands socialdemokrater hade för ett år sedan rejält med vind i seglen. Den vinden tycks ha mojnat lite, möjligen för att man satsar så hårt på att attackera Liberalerna snarare än att föra fram sin egen politik. Här krävs en förändring i fokus. På plussidan en närapå full kandidatlista redan. Bra spridning i kandidatlistan är ett måste på personvals-Åland.
Ålands framtid fick ett stort stöd i Nyans pejling. Det var förmodligen en Axel Jonsson-effekt efter rikdagsvalet. Utan Harry Jansson, och med en Anders Eriksson som aviserat sin avgång som partiordförande känns laguppställningen lite tunn, hur gulligt Jonsson än ler.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax